”Är ni rädda om oss?”
Anestesi- och intensivvårdssjuksköterskan Mia Gustafsson reflekterar över uttrycket "vara rädd om" och beskriver hur direktiv och stämningen på jobbet förändrats i takt med corona-virusets utbredning.
”Var rädd om dig”.
Det är fina och vördnadsfyllda ord man får höra från nära och kära i dessa tider. De menar väl, det vet jag. Ändå, har jag den senaste tiden reflekterat över meningen.
Vi sitter i personalrummet på en operationsavdelning i mitten av januari och diskuterar det som i dag kallas sars-cov-2. Viruset verkar sprida sig som en löpeld inom en central provins i Kina. Borde vi vara rädda? Folkhälsomyndigheten manar till lugn och menar att ”risken för att inresande fall ska dyka upp i Sverige är mycket låg”. Kaffet dricks upp och vi avfärdar de tillfälligt förödande tankarna.
Några veckor in i februari verkar coronaviruset tagit rejält fäste i både Italien och Iran. Videoklipp från Italien visar en stressad personal iklädd till synes rymdkläder. Men borde vi vara rädda nu?
Missa inte det senaste från Vårdfokus! Prenumerera på vårt nyhetsbrev
Då inga nyheter eller direktiv ”uppifrån” kommer, verkar detta vara good news. Vi lugnar varandras tankar men innerst inne sprids ett litet, väldigt litet sår av oro. Jag hinner för min egen del lugna mina tankar med att Linköping skulle ju vara experter på mottagandet av ebolapatienter år 2014 och borde rimligtvis ställa upp denna gången med…
Det blir dock Jönköping som vårdar den första coronasmittade patienten i Sverige. Ännu har vi ingen samhällsspridning av viruset, men resor utrikes verkar inte skrämma människor än. Den där semesterresan till Thailand tänker inte kollegan avboka för fem öre minsann! Det har ju till hennes försvar inte heller kommit restriktioner av resor från myndigheterna.
Sportlovet passerar och några kollegor har kommit hem från Italien. De är åter i tjänst efter att ha anlänt till Sverige dagen innan. Nu börjat det kännas lite olustigt. Direktiv uppifrån: ”Hade du gått till arbetet för sex månader sen och inte tvekat, kan du även göra det nu…” Samtidigt som Folkhälsomyndigheten nu menar att du ska stanna hemma vid enskilda symtom som bland annat snuva, hosta, feber. Redan här hamnar vi vårdpersonal i ett etiskt dilemma. Vi vet att vi ständigt är få ”på golvet”. Ett enskilt symtom som till exempel lite snuva, hade inte fått en enda vårdpersonal att stanna hemma tidigare!
Vi tampas ständigt med samvetskvalet med om att vi vårdar äldre, sjuka och personer med ett nedsatt immunförsvar, men att VI ÄR FÖR FÅ FÖR ATT FÅ DET ATT GÅ RUNT. Ja, ursäkta de stora bokstäverna, men en sjuklucka innebär i praktiken att en kollega hoppar in och tar det där dubbelpasset eller att patienten med den brutna höftleden får vänta ytterligare en tid på sin operation och får knapra smärtstillande tills vidare. Om sjukhuset dessutom går ut med ovanstående meddelande till all berörd vårdpersonal, så innebär det att vi i praktiken kommer ha vårdpersonal i tjänst som eventuellt är smittade med sars-cov-2. Jo, så blev det, om än få, så var risken stor att viruset skulle ta fart inom arbetsgruppen samt för de många patienter som vederbörande personer träffat.
Är vi rädda om varandra?
Oron växer i arbetsgruppen andra veckan i mars, likt den löpeld med vilken coronaviruset spreds i Hubei-provinsen. Direktiv från höger och vänster har börjat hagla. Vi försöker snabbt få fram skyddsutrustning att ha på oss vid larm till övriga avdelningar. Någon hittar inte det där materialet med filter på, i samband med intubering som vi ska använda…
Men var är alla munskydden då? Jo, den pressade materialkrisen i höstas har gjort att vi tydligen inte har tillräckligt med dessa, inte ens till våra planerade operationer. Det spånas nödlösningar: ”Kan vi inte spara det använda munskyddet i fickan och återanvända det igen?”, resoneras det på ett möte av kollegan angående engångsmaterial. Regeln med de obligatoriska munskydden under majoriteten av operationerna gällande anestesipersonal, (de som söver och håller patienten vid liv under en operation) tas bort över en natt! Man får pekpinnen om man råkar ha på sig ett när man står nära patientens luftväg, eller inte hunnit med att anamma den nya regeln.
”Håll er en meter ifrån varandra” – det går bra till en början men det blir kaos i personalrummet då alla vill äta lunch samtidigt. Vi får se på en film hur man klär av och på sig den skyddsutrustning som sjukhuset valt att använda. Det känns rimligt ändå, att man ska skydda sig från topp till tå och samtidigt bibehålla basala hygienrutiner (Läs på ni som inte förstår än!)
”Vilka är intensivvårdssjuksköterskor härinne”? Det inventeras snabbt. Det är bråttom nu och direktiven verkar ändras snabbt från: ”Ni ska avlasta övrig personal och vårda icke coronasmittade patienter” till ”vi ska göra om en avdelning där ni ska vårda coronapatienter”. Missförstå mig rätt, vi är vana att omprioritera och ställa om kursen i akuta situationer, så arbetar vi dagligen, men i det här fallet krävs det att organisationen är tydlig i kommunikationen med sina medarbetare.
Vi får en rundtur på avdelningen där dåliga coronapatienter ska vårdas. Utanför varje sal finns en förteckning på vad som ska ingå i vårdpersonalens skyddsutrustning vid vård av en sars-cov-2-patient. ”Ni kan ej öva att ta på och av er skyddsutrustningen vid detta tillfälle då det ej finns tillräckligt material till det”.
Samtlig vårdpersonal ska nu skolas in på ”corona-avdelningen”. Åter på ett första arbetspass på nya avdelningen. ”Håll till godo med de långärmade skyddsrockarna, de är nästan slut”. Jodå, vi är vana att spara och hålla till godo efter nämnda materialkris, men måste detta behöva ske mitt under en pågående pandemi? Denna gång är ”skyddsrock med lång ärm” överstruken på förteckningen utanför salen. Revideringar av det regionalt styrda dokumentet gällande den skyddsutrustning vårdpersonal ska använda görs vid upprepade tillfällen och bassning på de som inte läst det senaste mailet!
”Vi vet mer om viruset nu”, menar Folkhälsomyndigheten och detta verkar spegla sig rakt ner i vår (många fall icke använda) skyddsutrustning. På vilka grunder ändras riktlinjerna gällande vår skyddsutrustning? Vi läser olika artiklar, vänder och vrider. Samtalar med kollegor inom samma sjukhus och övriga landet, varför gör vi olika? Sprita arbetsskorna i vircon eller inte, skydda hår och huvud eller inte, det är upp till er själva! Detta skapar en enorm otrygghet och rädsla. Är vi tillräckligt skyddade? Vågar vi arbeta med detta?
Ny avdelning, nya arbetskamrater, nya rutiner, nya ”arbetsmaskiner” (läs respiratorer och infusionspumpar för läkemedel), ny patientkategori, ja, listan kan göras lång. Men tyvärr tolkar vi föreskriften för skyddsutrustningen olika, de vill säga, när, var och hur den ska användas. Detta, dels på grund av ett regionalt dokument som är för otydligt skrivet och dels, då personalen vet, att till exempel långärmade skyddsrockar är en bristvara, och då väljer att inte ”slösa” på dessa.
Jag väljer att ta ett steg tillbaka och betrakta scenariot som pågår (filosofiskt ej bokstavligt). Kollegor som är sönderstressade, som ringer med gråten i halsen, arbetat 150 procent senaste veckan och vet inte hur nästa vecka kommer att se ut.
Hur länge kommer vi orka? Frågan är:
Är ni rädda om oss?
/Mia Gustafsson, anestesi- och intensivvårdssjuksköterska
Fakta
Hur har du det på jobbet just nu? Hur påverkas du av coronakrisen?
Nu vill vi samla berättelser från er som sliter dag och natt med att vårda sjuka, stoppa smittspridningen och dämpa oron. Skriv ner din historia från coronavårdens vardag.
Berättelsen kan vara lång eller kort, glad eller arg, sorglig eller upprörande. Skicka gärna med en bild och mejla oss på coronavard@vardfokus.se.
Vi kommer att publicera inlägg i tidningen Vårdfokus, här på Vårdfokus.se och i sociala medier.
Tack för att du är med och formar bilden av sjukvården i coronakrisens spår!
/Vårdfokus redaktion