De fick tillbaka arbetsglädjen

De fick tillbaka arbetsglädjen
Trots det höga trycket på akuten i Helsingborg trivs Johanna Kepka på sitt jobb, mest för att de fått en så lyhörd ledning. Foto: André de Loisted

Turbulens och en känsla av att cheferna inte såg. Så var det för några år sedan. Nu är patienterna på akuten i Helsingborg ännu fler. Hur klarar personalen det? undrade vi på Vårdfokus och åkte dit.?

Det är måndagsmorgon och sjuksköterskorna Johanna Kepka och Kalle Monikander ska börja sina pass. I dag ansvarar de tillsammans för medicindisken. Tolv patienter har ännu inte fått plats på någon avdelning och de får ta över hälften av dem samt två patienter som kommit in akut. Egentligen skulle de ha varit en sjuksköterska till, men som så ofta fattas det personal. Bara under helgen har Johanna fått fem sms om att det behövs extra förstärkning.?

De som jobbat under natten har haft så mycket att göra att allt nu är en enda röra. Det ligger flera patienter i korridorerna, bland ostädade britsar och kvarglömda matbrickor. Lakan och använda patientkläder ligger kvar på rummen och soppåsarna är överfulla.?

Då kommer plötsligt de närmaste cheferna ut ur sina rum, delar ut mat och kaffe till patienterna, plockar undan på salarna och rensar bort det mesta av skräpet.

??Ibland kritiseras chefer för att inte ta sitt ledaransvar. På avdelningar där det ständigt saknas folk fungerar de ibland mer som någon slags ställföreträdande vikarier än är den som ser till helheten och driver utvecklingen framåt. ?

Men att cheferna på Helsingborgsakuten ibland ger sig ut på golvet ser Johanna inte som ett tecken på att de inte tar ansvar som ledare.?

— Nej absolut inte. Nu har vi en akut situation, och det är bara i sådana lägen som de ibland hjälper oss. Det är ingenting som händer varje dag och jag kan inte se att det på något sätt påverkar deras beslutsfattande.??

Samtidigt som larmen ringer från de patienter som ligger uppkopplade kommer det inom loppet av 14 minuter in tre nya patienter med ambulans. Kalle tar över de inneliggande patienterna medan Johanna skyndar ut till ambulanserna. ?

— Gissa om man känner sig otillräcklig. Ambulanspersonalen är van vid att vi pustar och stönar, men inför patienterna måste vi alltid försöka vara professionella och få dem att känna sig välkomna. På ytan kan vi verka lugna, men inne i en råder kaos, säger Johanna.

?Hennes tankar fladdrar hit och dit och hon kämpar ständigt mot impulserna att vilja göra allt på en och samma gång. Men hon är van, och vet vad som är viktigast att ta itu med först.?

— Fast det är inte alltid lätt, exempelvis om jag har en misstänkt hjärtinfarkt liggandes på den ena britsen och samtidigt någon som har svårt att andas på den andra.

?Under tiden som Johanna tar hand om de nyinkomna patienterna försöker Kalle snabbt sätta sig in i läget för de inneliggande. De sex som väntar på att få skickas i väg tar mycket av hans tid.??

Strax före sommaren stängdes 30 vårdplatser på Helsingborgs lasarett, nyligen togs ytterligare fem bort. Numera skickas patienterna till sjukhus över hela Skåne, eller till andra landsting. Ändå är det svårt att hitta tomma platser. Under natten mot måndagen var det fullt på samtliga nio sjukhus i regionen.?

Kalle måste föra en ständig dialog med olika avdelningar, beställa ambulanstransporter, kopiera journaler och med jämna mellanrum ta extra kontroller på patienterna för att se att inget nytt har tillstött.?

Bara under de senaste tre åren har antalet patienter som söker sig till akuten i Helsingborg ökat från 42 000 till 55 000, utan att antalet platser har utökats. Många gånger är det de unga som i allt högre grad söker sig till akuten, även för enklare besvär. Det kan vara svårt att till exempel avvisa 20-åringen som kommer med hosta och klagar över bröstsmärtor. Då låter Kalle en specialist bedöma, även om han är övertygad om att smärtorna kommer av hostandet.?

— Ibland hör man ju talas om patienter som skickats hem med till synes simpla symtom och som sedan dött hemma. Så jag är livrädd för att neka någon om jag inte är absolut säker.??

För fyra år sedan besökte Vårdfokus senast akuten på Helsingborgs lasarett. Då var det också mycket patienter och högt tempo. Personalen sprang vilse i röran när avdelningen byggdes om, men värre var att stämningen var usel. ?

Folk sa upp sig på löpande band. Nyanställda som just hade lärts upp stod ofta inte ut mer än några få månader innan de sökte sig därifrån igen.?

— Det var en turbulent tid. Vi kände oss inte sedda. Cheferna lyssnade inte på våra erfarenheter och förslag till förbättringar. Det kändes som om vi inte kunde påverka någonting, säger Kalle.

Han får medhåll av Johanna, som är Vårdförbundets förtroendevalda och skyddsombud.

?— När jag började här för 2,5 år sen var det kaotiskt. Då hade cheferna just bytts ut. Förtroendet för den förra ledningen var obefintligt. Det tog nog ett år innan arbetsgruppen började lita på den nya ledningen. ??

Sedan dess har mycket förändrats. Som på morgonen, när Kalle och Johanna hade så mycket att göra att de knappt hann med och cheferna plötsligt högg i, det hade varit otänkbart med den tidigare ledningen.?

— I dag involverar de oss i utvecklingsarbetet på avdelningen. Cheferna är närvarande, ser oss och tar vårt parti, säger Kalle.?

När regionledningen beslutade att sjuksköterskor på speciellt tungarbetade avdelningar skulle få ett generellt lönetillägg på 1 500 kronor i månaden fanns inte Helsingborgsakuten med på listan. Då avbröt verksamhetschefen sin semester, bokade in ett möte med de styrande och så fick även personalen på akuten i Helsingborg detta tillägg.

?— Det är sånt som känns riktigt bra. När man känner att de närmaste cheferna verkligen månar om en och man känner att de kämpar för och inte — som tidigare — mot oss.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida