En psykiatriavdelnings uppgång och fall

Var tredje av oss var sjukskrivna och gick till samma läkare. Ändå gjordes ingen analys av problemen på arbetsplatsen.

29 augusti 2008

Jag glömmer aldrig den dag då jag gick in till den akut tillträdda biträdande avdelningschefen. Hon var ung och grön, hade bara några få års erfarenheter i sitt yrke. Inte som chef utan som vanlig sjuksköterska. Jag själv hade arbetat i sjuksköterskeyrket i närmare 20 år, var kunnig, kompetent och omtyckt av patienter och personal.

Avdelningen jag arbetade på just då, sedan personalen hade spritts ut på olika avdelningar efter den senaste omorganisationen, var en alldeles nystartad avdelning. Den skulle vårda den mest svåra patientkategorin.

Folk värvades dit, så även jag och ett 25-tal andra personer.

Vi jobbade i treskift, alltså både dag, kväll och natt i rullande sexveckorsschema.

Ganska snart, redan efter ett par månader, började personal att säga upp sig. De som tidigt såg varthän det skulle barka. En del sjukskrevs.

Underbemanningen som då följde hjälptes upp av bemanningsföretag. Under min tid, ett år, hann jag träffa och introducera nio olika personer i min yrkeskategori. En del stannade en månad, andra tre månader.

Fler och fler sjukskrevs. Till slut var vi uppe i 27 procent sjukskrivna! Plus ytterligare personer som hade sagt upp sig.

Nu hade även avdelningschefen sjukskrivits. Det var där nödlösningen, den akut tillträdda, biträdande avdelningschefen, kom in i bilden.

Även jag själv, efter närmare ett år i detta kaos, sjukskrev mig.

Vi var många från denna avdelning som sprang på företagshälsovården under denna tid. Även vår avdelningschef. Otroligt nog träffade vi samma läkare, vi i personalen och vår avdelningschef. Vi undrade hur läkaren skulle kunna hantera denna soppa och möta var och en professionellt. Hon måste ju ha förstått att problemen inte låg på individnivå? Varför agerade denna läkare inte mer kraftfullt?

Jag blev så deprimerad av denna soppa att jag själv började fundera på att säga upp mig.

Jag gick alltså in till den akut tillträdda, biträdande avdelningschefen denna ödesdigra dag. Jag sa att jag inte orkade mer, att jag nu funderade på att säga upp mig. Hennes lama oprofessionella ord blev: »Ja, jag förstår dig.« Det var de enda ord denna unga tös lyckade kväka fram. Inga följdfrågor.

I mitt deprimerade tillstånd förstod jag inte då att jag skulle ha sökt upp en något mer kompetent person att samtala med. Jag ville bara bort från detta kaos.

Dessutom är det tragiskt att sjukhusledningen för denna klinik inte verkade ha någon policy för hur man hanterar personal som går i uppsägningstankar. Inga samtal. Ingen utvärdering. Det är ju märkligt egentligen. När man söker arbete så görs intervjuer, meritlistan studeras, referenser tas. Omvänt – inget alls!

Jag sökte nytt arbete, tog första bästa. Jag läkte mig snabbt och följde sedan dramat från min tidigare arbetsplats på avstånd.

Vad jag sedan fick veta är att avdelningen jag flydde ifrån har fått en ny chef, då den tidigare är långtidssjukskriven. Att fler i personalgruppen har sagt upp sig. Att även läkarna har börjat bråka. Som sagt, vi skulle vårda den mest krävande och svåra patientgruppen. Där finns en förklaring. Har man ingen struktur och tydlig modell gentemot dessa patienter så faller huset sönder.

Den nya avdelningschefen och läkaren kommer inte överens. En ny, tillfällig chef under tre månader lyckas faktiskt lappa ihop några sår och det börjar läka sig.

Nästa chef. Nu är vi uppe i fyra avdelningschefer under 1,5 år.

Den övriga personalen är så gott som utbytt. Det återstår ungefär tre ur den ursprungliga gruppen på 25.

Flera ur personalen får nu gå i egen terapi för att läka de trauman som uppstått på denna kaotiska avdelning.Man haltar sig fram, behåller dock sin senaste chef. Men det är nog hennes bedrift!

Sen äntligen inser man att husbygget inte var stabilt. Så man stänger igen.

Det går aldrig att bygga ett hus utan en byggherre som är på plats. Som har ritningen i sin hand och som förser hantverkarna med de verktyg som krävs för att bygga ett hus!

TEXT: – Psykiatrisjuksköterska , numera inom friskvården

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida