Filmade förlossningaroroar barnmorskor
Föräldrar publicerar bilder och filmer från förlossningen på Internet. På Danderyds sjukhus användes en film som bevis mot personalen. — Förr hade man inte en tanke på detta. Nu sitter det jämt i bakhuvudet, säger barnmorskan Åsa Jonsson. ?
Livets största ögonblick – ett barn ska födas! Så klart att det måste dokumenteras. Men i takt med att tekniken går framåt, uppstår nya fenomen. De bilder som förr omsorgsfullt klistrades in i fotoalbumet och stannade där, kan numera visas upp för hela världen. Och de gamla Super 8-filmerna som bara visades vid familjesammankomster när någon hade monterat upp en filmduk, har ersatts av digital teknik som snabbt och lätt sprids på Internet. Man behöver inte ens en filmkamera längre, de flesta mobiltelefoner har den funktionen inbyggd.?Oftast är syftet gott, men materialet kan också hamna på hemsidor skapade av missnöjda patienter, eller användas för att sätta dit vårdpersonal.??
2007 dog en liten flicka på Danderyds sjukhus. Pappans film från förlossningen användes som bevis när en barnmorska fick en varning av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, hsan. Händelsen har gjort att personalen på sjukhusets kvinnoklinik har blivit mer vaksamma kring hur föräldrarna filmar och fotograferar.?
– Även om det är god stämning på rummet, vet man aldrig hur det kommer att sluta. Det kan vända senare, säger Camilla Andersson, barnmorska.
Sjukhuset har ingen policy kring vad föräldrarna får dokumentera och personalen brukar inte heller säga nej. Men en gång reagerade Camilla Andersson när en förälder plötsligt började zooma in ctg-apparaten och filma när hon stod bredvid mamman som skrek högt och hade väldigt ont.?
– Jag fick en obehaglig känsla, som att de inte hade något förtroende för vården. Jag tänkte på vår kollega som fälldes och att filmen kunde hamna på nätet. Det blev så konkret, säger hon.??
I slutet av 90-talet blev det populärt bland papporna att rigga upp stora kamerautrustningar i förlossningsrummet. Då var det inte främst Internetpubliceringar som var problemet, utan att det blev trångt och snubbligt med alla sladdar. Barnmorskan Åsa Jonsson brukar säga till föräldrarna att vänta med filmandet tills barnet är fött.?
Är det inte bra att föräldrarna har dokumentation om något går fel??
– Tveksamt. Var ska man dra gränsen, ska man då börja filma alla i vården? säger hon.?Giovanka Machuca, biträdande chefsbarnmorska, tycker inte heller att det är något bra sätt att stärka patientsäkerheten.?
– Man måste ha hela bakgrunden för att kunna göra en bedömning. Och kunskapen, men den har inte föräldrarna, säger hon.?
Ett tag diskuterades om personalen själva skulle filma akutsituationer i utbildningssyfte, men idén lades ned eftersom det sannolikt skulle leda till att föräldrarna kräver att få filmerna.??
För några år sedan var Giovanka Machuca inblandad i ett annat fall där en liten pojke dog i samband med förlossningen. En barnmorska varnades och en läkare kritiserades och föräldrarna startade en hemsida där de i mycket kritiska ordalag ger sin version av vad som hände i detalj, samt namnger delar av personalen.?
– Det känns inte bra att man är helt oskyddad på nätet. Det skapar en oro i gruppen, säger Giovanka Machuca.??
Att hamna på nätet är inte alltid kul ens när det är i ett positivt sammanhang – om man inte har valt det själv. En av barnmorskorna på kvinnokliniken blev omskriven av en nöjd patient men värjde sig mot en offentlighet som hon aldrig hade sökt sig till.?
På nätet hyllas, sågas och diskuteras vårdpersonal av såväl patienter som anhöriga och andra debattörer. Ibland på små, egensnickrade hemsidor. Ibland på stora, etablerade forum som till exempel föräldrasajter. ??
Britta Lindblom, vårdenhetschef på normalförlossningen på Östra sjukhuset i Göteborg, bemöter alla klagomål som kommer till hennes kännedom. Däremot har hon inte svarat på något som står på Internet – och hon tycker inte heller att vårdpersonalen själva ska gå i polemik.?
– Jag upplever inte att filmandet är problemet, däremot att folk skriver på nätet vad de tycker om olika personer. Det är inte bra om bara en röst hörs, men personalen kan sällan bemöta det på grund av tystnadsplikten, säger hon. ?
Dessutom hinner man inte bevaka allt som skrivs. Därför tycker Britta Lindblom att det är bättre om varje enhet tar ett samlat grepp kring hur man ska hantera frågan med ofrivilliga nätpubliceringar.