Funderat

Det ångar från de kantstötta kaffekopparna och det är dags att stämma in i sorlet — eller inte…

Jag sitter där i mina väl ingångna Scholl-sandaler i ett hörn av soffan i fikarummet min första dag på jobbet. I huvudet snurrar det runt av alla lösenord, personaltoaletter och nya ansikten. Men sådant är inte viktigt nu. Nu är det är dags att bekänna färg och visa vem man ska vara på jobbet; den tyste, spelevinken eller någonstans däremellan. En balansgång som är svårare att klara av än att bära den där första överfyllda kaffekoppen från apparaten till soffan.

Den tyste, ett tryggt och säkert val för den som inte känner sig tvungen att rusa in i den nya fikagemenskapen. Inställningen till fikastunderna är att närma sig dem så som ett barn någonstans från förra sekelskiftet närmade sig en fin middag; sitta rak i ryggen, endast svara på tilltal och ursäkta sig höviskt vid behov.

Spelevinken, ett mer vågat alternativ som kan sluta i total katastrof. Att spexa och dra vitsar är en gräddfil in i fikagemenskapen men det räcker med ett plumpt skämt för att konversationen i fikarummet ska dö, alla närvarandes blickar leta sig upp i gipsplattorna i taket eller ned i linoleumgolvet och det enda ljud som hörs är det svaga suset från ventilationen.

De allra flesta befinner sig såklart någonstans mitt emellan. Själv skulle jag nog hävda att jag är mer av en spelevink, speciellt då jag vet att jag vid flertalet tillfällen har önskat att jag hade varit mer av den tyste. Men det är misstag som jag dragit lärdom av. Lärdom som ger en fingertoppskänsla för fikagemenskap.

Tillbaka i soffan tar jag en klunk kaffe och tar sats för att kasta mig in i konversationen som handlar om något alldagligt – alldagligt och säkert. Men hindrar mig mitt i språnget, tänker på ett annat fikarum och en annan soffa.

– De där halvmåneformade höghusen i Täby, norr om Stockholm är ju rent ut sagt hiskliga, säger jag, övertygad om att föraktet för grå betonghus är ett säkert samtalsämne.

– Jag är släkt med arkitekten, svarar kollegan.

– Du skämtar, replikerar jag och hoppas.

– Nej.

Jag tar en klunk kaffe till.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida