Gemenskapenen friskfaktor

Håller ihop. Antalet rapporter om hot och våld är rekordmånga. Men på Karsuddens specialenhet är samhörigheten stark och personalen trivs bättre än de flesta.

Vi går längs en kal korridor, förbi stängda, ibland låsta, dörrar. På D-enhetens specialavdelning vårdas inte sällan patienter som andra har misslyckats med, eller har haft svårt att behandla. Patienter med multipla diagnoser, svåra att ha en färdig manual för.

Enhetschefen Peter Sköld berättar om rekord i antalet rapporter om hot och våld. Men också om sjuksköterskor och skötare som han vill ska sträcka på sig. Enligt en medarbetar­undersökning ligger D-enhetens specialavdelning i topp när det gäller ett gott socialt klimat. 42 av 43 medarbetare skulle också rekommendera någon annan att söka jobb här. ??

Och visst sträcker de på sig. Sjuksköterskorna Paul Ingulfsson och Ulrika Baresic berättar om en kollegial anda där man ställer upp för varandra och kan prata om det mesta. Det är Mikael Kjellander, biträdande enhetschef, som påminner om ”störningsmomenten”. Att de utsätts för hot och våld och att det är något de måste hantera.

?Riskmedvetenheten är hög och riktlinjer om vad som gäller självklara. Självklart är också att ta hjälp av varandra. Om något händer pratar man kolleger emellan — checkar av hur den som har utsatts mår. De har närvarande chefer som också stöttar och de kan få stöd från företagshälsovården. Fast den möjligheten utnyttjas sällan.

?— Rädslan finns där ibland, det går inte att sticka under stol med. Men vi jobbar så tätt tillsammans att vi förstår och litar på varandra. Sjuksköterska, skötare eller enhetschef — vi har en pågående kommunikation. Då behövs inte så mycket krisgruppsmöten, säger Paul Ingulfsson.

??Mikael Kjellander har varit skötare på Karsudden i tio år och har sett en kulturförändring. Förr fanns ett strafftänkande och mycket mer av ”vi och dom” mellan personal och patienter, mellan olika personalgrupper också. I dag är det människosynen som är viktigast när han och Peter Sköld nyanställer.?

— Nu bygger vården på förståelse och respekt och inställningen att vi alla är människor, fast med olika problem. Empatisk och social förmåga är ett krav när vi anställer. Vi märker ganska snart om attityden hos den arbetssökande är fel, säger han.?

Patienterna är dömda till vård. Fyra skötare och två sjuksköterskor har ansvar för åtta patienter. En av dem kräver ständigt vak. En annan är ”permanent avskild” — för sin egen och medpatienternas skull. På special­avdelningen vårdas de som är för självdestruktiva eller aggressiva för sjukhusets mer hemlika avdelningar. Här är avskalat och stimulifattigt.

?Arbetet kräver rutiner, struktur och tydlighet, gentemot varandra och gentemot patienterna. Om någon i personalen går ifrån en överenskommen gränssättning tas det genast upp med den det gäller. Inte med ett: ”Hur kunde du göra så?”, utan med ett: ”Hur tänkte du då?” Det kan ju trots allt finnas en välgrundad orsak till att frångå en rutin.?

Frågor om vilka brott patienterna har begått går de inte gärna in på. Brottet är inte i fokus. Ett brott eller en diagnos sammanfattar inte en människa. Personalens uppgift är att bygga relationer. Att hjälpa en människa få syn på sina resurser, och att stärka dem. ?

— Det var när jag gjorde min praktik här som jag förstod vad jag hade läst under utbildningen. Först då trillade polletten ner och jag förstod att vårdvetenskap handlar om möten, säger Paul Ingulfsson.?

De gillar varandra i arbetsgruppen. Känner förtroende för varandra och för cheferna. Vet att alla finns där om någon blir utsatt för hot eller våld. De flesta av skötarna är män, men ”att vara stor och stark är en mindre kvalitet”, som någon uttrycker det.?

Sjuksköterskan Ulrika Baresic är varken stor eller stark. Hon har en bakgrund inom den somatiska vården, men när hon kom hit för sju år sedan kändes det rätt direkt. ?

— Jag vill absolut inte tillbaka till stressen inom somatiken. Jag uppskattar helhetssynen på patienten och trivs med att få jobba med både män och kvinnor.

??Tiden innebär möjligheter. Här behöver det inte gå undan, här finns inga överbeläggningar eller patienter i korridorer. Det öppna klimatet innebär att det går att ha en dålig dag. För visst gnisslar det ibland.

?— Det är klart att vi kan reta oss på varandra. Vi är som alla andra — fast lite rakare, säger Paul Ingulfsson.