Goda mönster skapar vi tillsammans
Att få berätta för arbetskamraterna om det som gnager i jobbet minskar hackandet. Men det ska ske under strukturerade former.?
Situationer där det gnisslar i kontakterna är svåra att helt undvika. På rehabiliteringsmedicinska klinikens avdelning 55 i Linköping har man funnit ett sätt att hantera det.??
Varannan vecka samlas så många som möjligt: sjuksköterskor, undersköterskor, rehabiliteringspersonal och ibland läkare för ett 45-minuters reflexions-/systemiskt möte på avdelningen.?
Grundläggande är att den som tar upp en fråga inte blir avbruten och att alla fokuserar på samma sak. Alla ställer frågor utifrån sina referensramar vilket gör att det blir belyst ur många perspektiv. Som när en undersköterska berättade om hur svårt hon tyckte det var när anhöriga var med under morgontoaletten med en patient. De var helt enkelt i vägen. Hon hade försökt säga till dem, men det hade inte hjälpt. När hon tog upp det på ett möte där läkaren och sjukgymnasten var med, visade det sig att de båda hade uppmuntrat de anhöriga att vara där så mycket som möjligt. Utifrån deras perspektiv är anhöriga en resurs. Men även om undersköterskan också ser det så, gjorde deras ständiga närvaro det svårt för henne att göra sitt jobb. ?
När gruppen hörde berättelsen och svaren på frågorna gick det upp för var och en att de borde anpassa information och uppmuntran till de anhöriga så att inte arbetet försvåras för kollegerna. Det slutade med att de kom överens om att be anhöriga att komma efter morgontoaletten samt att skriva ett informationsblad riktat till alla anhöriga om deltagande i vård och rehabilitering.
Vad som tas upp på mötena avgörs i gruppen. Vårdenhetschefen och sjuksköterskan Karin Sjöstedt leder mötet och börjar med att fråga vem som har något att berätta. Kanske ligger något i luften. Karin beskriver det som att det som kommer upp är sådant som ändå finns där, som alla tänker på och pratar om. Förutom att mötet ofta leder till att gruppen kommer överens om en åtgärd är det ett sätt för Karin att som chef få reda på vad medarbetarna är uppfyllda av.??
Alla patienterna på avdelning 55 har stora och komplexa vårdbehov. Många är unga och vardagen har för var och en förändrats drastiskt. En helt vanlig frisk och aktiv ung man kan på en sekund ha blivit totalförlamad vid en motorcykelolycka. Ändå är atmosfären på avdelningen positiv. Det är liv och rörelse i de långa korridorerna, där hjälpmedel, specialsängar och stolar står överallt. ?
Patienternas stora vård- och rehabiliteringsbehov gör att teamarbetet måste fungera. Här finns sjuksköterskor, undersköterskor, arbetsterapeuter, sjukgymnaster, logoped, kurator, dietist, musikterapeut och läkare. Alla behövs och måste samarbeta. Varje patient har ett eget schema för sin rehabilitering. Bara att samordna de olika träningspassen för var och en är ett digert arbete för rehabiliteringspersonalen – och parallellt ska omvårdnaden, hygien, mat, läkemedel, omläggningar och annat fungera. ?
Ibland händer det att någon blir alltför privat med en patient. Det är lätt hänt då vårdtiderna är långa, från några veckor upp till ett år, och många är unga, svårt hjärn- och ryggmärgsskadade. När något har diskuterats på ett möte är det lättare att ta upp med en arbetskamrat senare, det har blivit allmängiltigt. Alla uppmanas också att tänka på hur de själva är och gör eftersom det är situationer som det är lätt att hamna i.??
Det var Efter att ha gått utbildningen Att leda i förändring som Karin bestämde sig för att prova systemiska möten, hon kände att det var ett »snyggt« sätt att arbeta. Problemen tas upp på ett sätt där alla har ett ansvar och ingen ska känna sig utpekad. ?
Men trots att det finns en given struktur för det systemiska mötet, är det inte helt lätt att låta alla komma till tals och se vilka mönster som finns, säger sjuksköterskan Lotta Sjöstrand. Hon är biträdande vårdenhetschef och den som rycker in och leder mötet när inte Karin är på plats. Hon tycker att klimatet på avdelningen har blivit öppnare sedan de började med reflexions-/systemiska möten, »man vill ju tro att det som ligger under ytan tas upp«.?
Mötena leder ofta till att de hittar lösningar, ibland är det lätt och ibland behövs en ny rutin, kanske ett pm som läggs in på den interna hemsidan och ska följas av alla. Emellanåt behöver de hjälp av en annan handledare, som kan vara utifrån. ??
Systemiskt tänkande
- Det sätter fokus på individen i systemet, individens egen förmåga att påverka systemet – men också hur individen påverkas av det.
- En viktig skillnad mellan systemiska möten och andra, som då man pratar spontant utan att följa en struktur, är att meningen inte bara är att prata av sig utan att det faktiskt ska leda till något.
- Grundläggande är att alla har ett ansvar. Det som tas upp har någon eller några känt sig berörda av. Metoden fungerar så att alla har del i att det blir bättre; det är inte en som fixar det.
Det systematiska mötets struktur
- Berättelsen. En person tar utan att störas upp ett självupplevt problem i sitt dagliga arbete. Övriga sitter tysta och lyssnar aktivt.
- Frågestunden. Deltagarna ställer kompletterande frågor till berättaren. Syftet är att fånga flera aspekter på den faktiska händelsen.
- Mönstren. Vilka mönster kan identifieras hos berättaren, övriga inblandade i berättelsen och i organisationen? Gruppen diskuterar och berättaren sitter tyst och lyssnar.
- Valen. Gruppen övergår till att vara värderande. Finns det andra tänkbara val? Vilka är dessa och hur vill gruppen värdera dem? Skulle man kunna göra på något annat sätt?
- Förslag till handling. Gruppen kommer fram till konkreta förslag.
- Kvittens. Nu får berättaren vara med igen och ge sin syn på förslagen. Vad tänker berättaren ta fasta på och varför? Vad tänker övriga i gruppen ta fasta på och varför?