Maria Cronholm: Kaoset inne på akutrummet är på något sätt mer hanterbart
Något har hänt. Förut kände många i början av sin anställning ett visst obehag inför akutrum. Dessa känslor kring akutrummet är numera utbytta mot en skönare känsla. Om det blir ett larm så slipper jag ju kaoset utanför, ute på övriga akuten, skriver Maria Cronhom i sin läsarkrönika.
På barnakuten har vi, som de allra flesta akutmottagningar, ett akutrum. Men något har hänt. Förut kände många i början av sin anställning ett visst obehag inför akutrum. Ett ställe där kompetens blottas, stresspåslag gör sig tillkänna och hanteringen av stressen visas upp inför kollegorna. Dessa känslor kring akutrummet är numera utbytta mot en skönare känsla. Det spelar nästan ingen roll vad som kommer in på larmet. Min stressnivå kommer sjunka ändå. En paus, en vila, ett larm. Det går inte ihop, det borde inte gå ihop men kaoset utanför är bortom alla gränser. Kaoset inne på akutrummet är i ett rum och på något sätt hanterbart, åtminstone mer hanterbart än det utanför dörrarna.
Mitt hjärta hamrar, min puls går aldrig ner. De gravida går med sammandragningar, en sjuksköterska råkar stoppa nappen i munnen på mamman när barnet skriker. Samtidigt strömmar det in människor på vår akutmottagning. Över 200 patienter söker sig hit varje dag. Vi är, om vi har tur, sju sjuksköterskor under ett pass och två undersköterskor. Men vi har inte plats för 200 patienter per dygn…
De byggde ett stort flott barnsjukhus som ledningen är så stolt över att de spricker men akuten fick inte följa med dit. Så vi är kvar i en byggnad som är anpassad för hur söktrycket såg ut för en sisådär 50 år sedan… Konsekvensen blir att syrgasrum tar slut, platserna på avdelningarna tar slut och nu tar även sjuksköterskorna slut. Vad har vi då kvar förutom patienterna?
Vi är, om vi har tur, sju sjuksköterskor under ett pass och två undersköterskor. Men vi har inte plats för 200 patienter per dygn.
Det hamrar i bröstet återigen. Chefen för barnsjukhuset gjorde ett uttalande om att hennes ambition är att barnen fortsatt ska få god och säker vård. Jag reagerar på ordet fortsatt som osmakligt. Jag har några ord jag skulle vilja säga till chefen. Helst uppe på ett podium med mikrofon.
Vad ska vi börja med? Jo, barnet som aldrig fick plats, som tre gånger under sina många timmar på akuten måste in på akutrummet för att hon kraschade. Eller hon som inte får sin medicin i tid när hon krampar för det finns ingen sjuksköterska som kan hämta ut medicinen eftersom alla är upptagna med lika dåliga patienter på annat håll. Eller hon som inte fick plats på avdelningen trots sviktande pH-värde. När avdelningarna bara säger ”vi kan inte ta emot henne, det är fullt”. Eller den rödprioriterade patienten som blir väntande i 40 minuter på läkare för det finns ingen som hinner. Eller när en sjuksköterska får en svårt sjuk patient i händerna och får lösa detta helt själv.
Nattpersonalen får komma in tidigare och kvällspersonalen får jobba över. Detta är barnsjukvården 2024. Glöm inte att 2032 ska detta sjukhus, Sahlgrenska, vara det ledande universitetssjukhuset. Jag antar att de menar ledande i antal sjukskrivningar, antal avvikelser eller antal dåligt skötta barn inom sjukvården för då kan jag säga gott folk, vi är på god väg. HEJA. Det spelar ingen roll vad vi på golvet säger. För på kontoret med sina papper och sin statistik väljer de att inte se problemen.
Som sagt. Om sjukhusledningen väljer att inte se problem så ”finns inga problem” hur mycket vi på golvet än hissar röd flagg. Det hamrar i bröstet igen.