Jonatan Westin: Ointresset för personalen syns i statistikens luckor

Det sägs att pandemin avslöjade brister inom välfärden. Men mycket visste vi sedan tidigare. Däremot har vi lärt oss mer om hur arbetsgivarna skyddar – eller inte skyddar – vårdpersonalen.

Svenska myndigheters hantering av coronapandemin har fått omfattande kritik i flera rapporter. Men när det kommer till det slutliga ansvarsutkrävandet tar det ofta stopp. Grundproblemet är den splittrade välfärden, med 290 kommuner, 21 regioner, privata aktörer och myndigheter.

Tjänstemän skyller på politiker, som skyller på myndigheterna och regeringen, som i sin tur påminner om det kommunala självstyret. Det resulterar ofta i att människorna på golvet får klä skott för allvarliga händelser – minns hur vårdpersonalen i äldreomsorgen i början av pandemin hängdes ut som mördare.

Men i några fall kan kommuner, regioner och privata aktörer inte skylla ifrån sig. Som arbetsgivare har de ett lagligt ansvar att agera utifrån försiktighetsprincipen. De måste göra allt som står i deras makt för att skydda personalen från smitta och skador. I detta ingår att omvärldsbevaka och förbereda sig för kriser.

Redan efter sars-utbrottet 2003 visade forskningen att sjukvårdspersonal påverkades psykiskt. Det handlade bland annat om en rädsla att föra över smitta till närstående och kollegor, men framför allt var det många som rapporterade höga nivåer av stress, ångest och depressionssymtom.

Under 2020 varnade nya studier för en liknande effekt av coronapandemin — och det gällde inte bara de i frontlinjen utan alla som på ett eller annat sätt påverkades av krisen. I en omfattande metastudie uppmanade forskarna arbetsgivarna att ge all vårdpersonal direkttillgång till individanpassat stöd.

Hur är det möjligt? Vanligtvis brukar svensk vård anklagas för att mäta för mycket

Tiden gick, det hände inte mycket. Sedan yrvakenhet. Exempelvis berättade Björn Zoëga, sjukhusdirektör på Karolinska, i en DN-intervju i december 2021 att ett hälsocentrum skulle öppnas för att ta hand om trauman hos de egna medarbetarna. Stödinsatser hade förvisso getts under hela pandemin, men dessa var otillräckliga och behövde nu få en mer strukturerad form. Till stöd för detta hänvisade han inte till egna mätningar utan till den internationella forskningen — som alltså fanns att tillgå långt tidigare.

Fortfarande är det bara ett fåtal arbetsgivare som har screenat personalens mentala hälsa och erbjudit anpassat stöd. Hur är det möjligt? Vanligtvis brukar svensk vård anklagas för att mäta för mycket — till den grad att vårdpersonal i vissa fall lägger mer arbetstid på administration än patientmöten.

Det finns fler kunskapsluckor. Under arbetet med vår granskning om pandemins effekter ställde vi frågor till samtliga regioner och ansvariga myndigheter. Ingen kunde svara på hur många vårdanställda som drabbats av postcovid eller som dött av covid-19. De hänvisar till varandra i tron om att statistiken kanske finns någon annanstans.

Kommuner, regioner och privata aktörer borde ha hyfsad koll. Som arbetsgivare måste de anmäla arbetsskador, dödsfall och allvarliga tillbud till Arbetsmiljöverket.

I registren hittar vi bara några få postcovidfall samt tio dödsfall: fyra undersköterskor, en mentalskötare, två läkare och tre sjuksköterskor. Detta trots att forskning visat att vårdpersonal löper stor risk för att drabbas av covidsmitta och allvarlig sjukdom. Samtidigt slog Arbetsmiljöverket tidigt fast att all vårdpersonal som insjuknar ska betraktas som smittad på arbetet om de vistats i samma utrymmen som infekterade – oavsett om man använt skyddsutrustning eller inte.

Att anmäla tillbud, olyckor och arbetsskador ska inte ses som dålig reklam för en arbetsplats.

Vår granskning visar att det under perioden januari 2020-oktober 2021 anmäldes 5 533 coronarelaterade arbetssjukdomar bland sjuksköterskor. Men om vi antar att sjuksköterskor smittats av coronaviruset i samma utsträckning som hela befolkningen, och att de flesta vistats i utrymmen där smitta förekommit, borde det under den aktuella perioden snarare ha varit mer än 10 000 anmälningar.

Sedan är det givetvis så att anmälningar till Arbetsmiljöverket inte säger allt. De kan aldrig användas som bevis för hur många som faktiskt smittats eller dött på grund av arbetet. Men att så få arbetsskador och dödsfall anmälts visar att många arbetsgivarna inte tar sitt lagstadgade ansvar. I kombination med att de inte vet hur pandemin påverkat den mentala hälsan ger det intrycket av ett utbrett ointresse för den egna personalen.

Att anmäla tillbud, olyckor, arbetsskador och dödsfall ska inte ses som dålig reklam för en arbetsplats. De arbetsgivare som jobbar utifrån principen ”hellre för ofta än för sällan” visar att de vill bli bättre. Och kanske inser de — gärna före nästa pandemi — att det är mycket lättare att förebygga ett problem än att reparera en skada.

Jonatan Westin är reporter på Vårdfokus.