Sjuksköterskearbetet en balansgång mellan stress och stimulans

Sjuksköterskor trivs i sitt yrke, men de hinner inte mer än ”rädda vardagen”. Om de inte ska lämna yrket måste de premieras och få kontinuerlig utbildning, säger sjuksköterskan och forskaren Karin Hallin.

Karin Hallin har intervjuat sjuksköterskor om deras dagliga arbete efter sex år i yrket och funnit att det de uppskattar mest är patientkontakterna, att kunna vara självständiga, och att få möjlighet till kontinuerlig fortbildning. Högt på sjuksköterskornas önskelista står också nära samverkan med läkare och att delta i tvärvetenskaplig forskning.

Känner sig otillräckliga

Men studien visar att verkligheten inte ser ut riktigt så. Korta vårdtider och väldigt sjuka patienter ställer stora krav på sjuksköterskorna, samtidigt som omsättningen på personal är stor. Sjuksköterskorna berättar att de känner sig otillräckliga och blir osäkra när de inte hinner göra det de är ålagda.

De hinner inte med patientkontakten, och dokumentationen sköter de på lunchen och i slutet av dagen. Inte heller hinner de alltid kontrollera eller läsa på om läkemedel som de skulle behöva, utan tar genvägar i stället. De orkar inte med arbetet och slutar efter ett par år.

– De balanserar mellan stress och stimulans. De som inte har skaffat sig specialistutbildning har blivit kvar på vanliga vårdavdelningar och där är arbetssituationen väldigt tuff. Vi måste hitta vägar så att sjuksköterskorna orkar fram till pensionsåldern, konstaterar Karin Hallin.

Ge sjuksköterskorna stimulans

Hon anser att personalomsättningen måste minska, och att antalet patienter måste anpassas till vårdbehovet, hur svårt sjuka patienterna är, sjuksköterskans erfarenhet och antalet erfarna medarbetare. På varje enhet behövs en stabil kärna av välutbildade och erfarna sjuksköterskor som bekräftas, har möjlighet förkovra sig, och utveckla vården.

– Premiera kontinuerlig kompetenshöjning, och ge sjuksköterskorna stimulans när de känner att jobbet har blivit rutin och går i flykttankar, säger hon.

Specialistutbildning inom alla områden

Karin Hallin betonar också att det bör finnas specialistutbildning inom alla områden, och att teori, praktik och forskning måste vävas samman så att vården utvecklas till en lärande miljö. Samverkan mellan lärosäte och vård behöver utvecklas, anser hon, framför allt med handledningsmodeller som ger stöd till både handledare och studenter.  

De specialistutbildade sjuksköterskorna i studien, som barnmorskor och anestesisjuksköterskor, har färre patienter att ansvara för och verkar må bättre. Trygga i sin yrkesroll känner de sig i stället understimulerade och söker något mer. De behöver ha påfyllning – om de får det eller inte handlar om ekonomi.

Ångrar inte yrkesvalet

Men Karin Hallin tycker ändå att det är glädjande att alla de intervjuade sjuksköterskorna hade hittat sin nisch; ingen ångrar sitt yrkesval trots svårigheter och brister.

Hon har också frågat handledande sjuksköterskor hur de uppfattar sin roll före och efter införandet av en handledningsmodell. Sex år efter att ett lärosäte och ett sjukhus byggt upp ett nätverk där man i ett gemensamt projekt har organiserat stöd till både studenter och handledare är sjuksköterskorna väldigt positiva.

Vill gå vidare

Flertalet anser att de får bra stöd från universitetslärare och kolleger. De vet vilka krav som ställs på dem som handledare, de har möjlighet att diskutera handledningsprinciper, och de får stöd i bedömningen av studenterna.

Men de vill gå vidare och behöver mer hjälp med att forskningsanknyta den verksamhetsförlagda utbildningen, de behöver mer uppskattning och konstruktiva synpunkter. För att hinna med handledningsuppdraget behöver de mer tid. 

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida