Stora förändringar krävs för att göra yrket attraktivt
Jag är utbildad sjuksköterska men jag och många av mina kursare arbetar inte i vårt yrke, på grund av låga löner och dåliga arbetsförhållanden.
Jag följer med starkt intresse och engagemang den pågående diskussionen kring sjuksköterskornas löneläge. Jag är själv legitimerad sjuksköterska och för fyra år sedan, när jag började arbeta i yrket var ingångslönen för oss i Stockholm 17 500–18 500 kronor per månad. Då var det ett allmänt anställningsstopp inom landstinget och alla personalansvariga hade gått samman i en överenskommelse om att erbjuda lika lön för att inte trissa upp läget.
Många av mina dåvarande kurskolleger var undersköterskor och valde att gå tillbaka och arbeta som det, eftersom de på detta sätt fick behålla sin lön som faktiskt var högre i det läget. För egen del, efter några korta vikariat med miserabla förhållanden som nyutexaminerad, valde jag att gå tillbaka till ett arbete inom mitt tidigare administrativa område. Jag är fortfarande kvar där. Tyvärr har också en hel del av mina kursare tagit sig andra vägar än inom sjuksköterskegärningen.
För mig är det vid det här laget obegripligt att ingångslönerna och löneutvecklingen fortfarande ligger kvar på samma usla nivåer som för fyra år sedan. Jag har vänner som vidareutbildat sig men inte fått ett öre mer i plånboken för sin prestation och kompetenshöjning. Däremot har studieskulden ökat ytterligare.
På landsortens sjukhus/vårdinrättningar är förhållandena många gånger ännu sämre. En del av mina vänner åker i omgångar till Norge och arbetar för att på detta sätt få ihop sin ekonomi. Hur ledande personer och personalansvariga inom landsting och kommuner kan påstå att detta inte är de signaler de får övergår inte bara mitt förstånd utan även åtskilliga andras. Vilken verklighet lever de i?
Hur är det möjligt att det fortfarande finns många människor i detta land som inte vet skillnaden mellan en undersköterska och en sjuksköterska? Själv har jag upplevt på nära håll att man dragit ett likhetstecken mellan dessa två yrkeskategorier. Vi behövs alla inom vårdyrkena men det måste ju också göras klart att vi har olika ansvarsområden som vi är utbildade för och det ska allmänheten känna till.
Jag anser att fackförbundet måste ta sitt ansvar och förmedla rätt information och verkligen göra en rejäl kraftansträngning framöver för att sjuksköterskorna och övriga vårdutövare ska synliggöras. Det handlar om ett lönelyft och en karriärutveckling som är värd namnet.
Vi måste värdera den personal som vidareutbildar sig och kommer tillbaka till sin arbetsplats med ny kompetens. För många är verkligheten att man måste sluta sin anställning, fast man trivs. Detta är och har länge varit den enda modellen för att höja lönen något. Inom de flesta andra branscher ses detta som ett organisatoriskt resursslöseri. Varför tar sjukvården inte vara på befintlig personals kunnande och kompetens?
Det råder i dag en stor enighet om att sjukvården står inför stora utmaningar vad gäller utbildad personal och kompetens. Vi kan inte förvänta oss under om vi inte kämpar och verkligen anstränger oss för att göra dessa yrken attraktiva för kommande generationer. Man ska kunna ta fullt studiestöd för 3-5 års högskolestudier, bilda familj, vara ensamstående, bo acceptabelt, unna sig semestrar och klara detta på sin lön. I dag är det inte en självklarhet för alla högskoleutbildade och heltidsarbetande sjuksköterskor.
Nu är jag trött på alla uttjatade argument och förklaringar kring våra yrkesgrupper! Jag förväntar mig radikala förändringar både i synsätt på och villkor för dessa arbeten.
TEXT – Brith-Marie Winbo, Stockholm