Svårt att förändra den manliga rättspsykiatrin

Av tradition har rättspsykiatrin präglats av en manlig, rå jargong. Om den vårdade mannen ska sluta begå brott måste de gamla traditionerna ersättas med en humanistiskt inriktad vårdkultur. Det anser Reet Sjögren, universitetslektor i vårdvetenskap vid Mälardalens högskola.

Den övervägande delen av patienterna inom rättspsykiatrisk vård är män.

– Generellt reagerar flickor och pojkar olika på sin uppväxt, säger Reet Sjögren.

Många patienter inom rättspsykiatrin har vuxit upp i sammanhang som präglats av starkt utanförskap. De har saknat vuxna förebilder och har inte kunnat utveckla viktiga egenskaper som empati, solidaritet och omtanke. En anledning till att så många män finns inom rättspsykiatrin är att pojkar, till skillnad från flickor ofta reagerar utåt med våld, vilket kan ge upphov till grova brott.

Att vårda personer som är överlämnade till rättspsykiatrin innebär ett dubbelt uppdrag – både att tillgodose behovet av samhällsskydd och samtidigt hjälpa den dömde till ett fungerande liv.

– För att få kraft och mod att ändra riktning i sitt liv och inte begå nya brott behöver patienten hjälp att försonas med sina gärningar, säger Reet Sjögren.

Försoningsprocessen innebär att patienten tillsammans med en medmänniska förmår att ta till sig vidden av vad han gjort. Försoning innebär att förstå något av sig själv, sitt eget lidande och dess konsekvenser.

I dag finns ingen möjlighet att arbeta med försoningsprocesser inom rättspsykiatri, anser Reet Sjögren.

– Det som hindrar är framför allt okunskap. Alltför många institutioner saknar en genomtänkt vårdkultur som stödjer både vårdare och patienter.

Det är en paradox att vårda människor vars brott man inte kan förstå samtidigt som det är en nödvändighet att lindra patientens lidande. För att klara det behövs kunskap om vårdandet av både svåra och annorlunda patienter.

– Personalen behöver kontinuerlig utbildning och handledning, både patientfokuserad omvårdnadshandledning och existentiell handledning.

Det är också viktigt att ledningen och chefer backar upp vårdarna, understryker Reet Sjögren. Annars orkar vårdarna inte föra fram patientens perspektiv. Den vårdare som gör det i en omedveten vårdmiljö blir ofta ensam eftersom kollegerna kan reagera både oförstående och negativt.

Eftersom kulturen på de flesta institutioner av tradition är tuff är det svårt att nå förändring. Det finns visioner, men fortfarande härskar slentriantänkandet, menar Reet Sjögren.

– På de institutioner, som jag ser som goda exempel, finns det en röd tråd från högsta chefen till vårdarna. Där arbetar man ständigt med värdegrunden och där är synen på vårdkultur avgörande för den vård man ger.