”Triage – nej tack!”

I dag bedöms samtliga akutfall av specialistläkare på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Sjuksköterskorna ägnar sig åt det de är bäst på, nämligen omvårdnad.

Från kaos till ordning. Så skulle man enklast kunna beskriva utvecklingen på S:t Görans sjukhus akutmottagning sedan triagebedömning av sjuksköterskor togs bort och medicinsk kompetens sattes i första rummet.

– Det är stor skillnad mot tidigare. Plötsligt har jag tid att prata med patienterna och verkligen engagera mig i dem, säger sjuksköterskan Karin Ronander som har arbetat på akutmottagningen sedan 2002.

Fram till i våras såg här ut som på många andra akutmottagningar. I väntrummet satt i regel massor av patienter. Sex, sju, åtta timmars väntan var inte ovanligt, med resultatet att de blev irriterade och ilskna, vilket gick ut över personalen.

I dag tas patienter med småsår, fästingbett, förkylningar och andra mindre allvarliga åkommor om hand av en speciell rådgivningssjuksköterska. Hon hjälper dem att boka tid hos en husläkare, hänvisar till en närakut eller ger egenvårdsråd. Tre av fyra nöjer sig med det och belastar aldrig själva akutmottagningen.

Tidigare bedömdes samtliga patienter först av en sjuksköterska eller undersköterska. Patientens journal lades sedan i en kö där de lägst prioriterade kunde få vänta många timmar innan en läkare hann göra sin bedömning.

– Alla satt och låg överallt och ropade efter doktorn. Det är nästan ingen som gör det nu för tiden, säger Karin Ronander.

När någon av läkarna väl hade tagit sig an patienten ordinerades önskade prover, röntgenundersökningar och andra åtgärder på en lapp. Den placerades i en låda som sjuksköterskorna och undersköterskorna regelbundet vittjade. Ofta var det en helt annan sjuksköterska än den som hade tagit emot patienten som utförde åtgärderna.

När sedan svaren på undersökningarna trillade in kunde det dröja ganska länge innan den ansvariga läkaren fick dem i sin hand.

Personalen beskriver själv det här sättet att arbeta som kaotiskt, svåröverblickbart och fragmentariskt.

– Förut kändes det som om jag pratade med patienterna på löpande band. Sedan var det inte säkert att jag träffade dem mer. Kanske gjorde jag ibland fel i mina bedömningar som jag inte känner till, eftersom jag ofta inte fick se resultatet, säger Karin Ronander.

Hon upplever det nya arbetssättet som betydligt mer tillfredsställande.

Idag har ledningssjuksköterskans funktion fått ny innebörd. Tillsammans med specialistläkaren fungerar hon som arbetsledare. Bland mycket annat ansvarar hon för flödet in till bedömningsenheten. Den består av två sängplatser som skiljs åt från varandra med hjälp av ett par draperier. Vid bedömningsenheten leds arbetet av den som har den högsta medicinska kompetensen på enheten, nämligen specialistläkaren.

Förr var specialistens roll att agera bakjour.

– Formellt ansvarade jag för ett stort antal patienter som jag aldrig träffade utan endast fick kännedom om via hörsägen. Ofta kunde jag konstatera att en massa saker hade gjorts i onödan och så fick vi starta om från ruta ett igen, säger Göran Örnung som är överläkare på medicinska kliniken.

Överläkarens roll är att på kort tid ta så många beslut som möjligt. I princip är det tre beslut som ska fattas: inläggning, utskrivning eller utredning.

– För mig som specialist har arbetet på akuten blivit både enklare och roligare. Är det många patienter på gång råder militärisk ordning, men när det som i dag är relativt lugnt kan jag ägna mig åt att undervisa sjuksköterskorna och underläkarna, säger Göran Örnung

Det är han som tillsammans med sjuksköterskan Gustav Hjelmgren varit mest drivande i projektet, men alla personalkategorier har varit representerade i den förändringsgrupp som tillsammans har arbetat fram den nya modellen. Den sjösattes i juni 2006. Hittills har den endast körts dagtid, men helger och nätter står på tur.

För att arbetet ska flyta på bra måste samarbetet mellan specialisten och ledningssjuksköterskan fungera optimalt, de träffas därför regelbundet på möten för att hela tiden förbättra kommunikationen.

– När det fungerar som bäst vet all personal exakt vad som ska göras och vilka olika roller de har. Ofta har vi lyckats korta tiden som det tar för patienten att få träffa läkaren med hälften. Men vissa veckor är resultatet ännu bättre, säger Gustav Hjelmgren.

Han visar ett diagram som jämför tiderna under några veckor 2005 med samma veckor ett år senare.

– När samarbetet har fungerat som allra bäst har vi haft en snittid på endast 18 minuter, säger Gustav Hjelmgren stolt.

Nytt är också att sjuksköterskorna, undersköterskorna och läkarna arbetar tillsammans i speciella team eller vårdlag. Läkarexpeditionen, där läkarna tidigare höll till, är tömd. I stället sitter all personal tillsammans i sina respektive vårdlag innanför disken.

Under tiden som överläkaren bedömer patienten finns alltid ett av vårdlagen med. När bedömningen är gjord tar vårdlaget över allt det praktiska arbetet med blodprover, läkemedelshantering, remisser, journalföring och annat, samtidigt som överläkaren tillsammans med vårdlag nummer två kliver in bakom skynket till nästa patient.

För Karin Ronander händer det numera väldigt sällan att hon inte vet vad som saknas patienter när hon lämnar dem.

– Jag har en helt annan koll på patienterna och det känns jätteskönt, både för deras och för min egen skull, säger Karin Ronander samtidigt som hon tar sig an en nyanländ patient.

KONTAKT:
gustav.hjelmgren@capio.se, christina.wassberg@capio.se