Michelle Wahrolén: Vårdpersonal är inga oxar
Snart har det gått två veckor sedan Vårdförbundets övertidsblockad bröt ut och nu har det dessutom varslats om en utökning av blockaden till 29 kommuner. Allt för att få arbetsgivarna till förhandlingsbordet och att inse att det handlar om att se det mänskliga perspektivet. Om ett hållbart arbetsliv. Du och dina arbetskamrater är ryggraden i vården och förtjänar all respekt. Mår du och ni bra mår också samhället bra.
Det har stormat rejält sedan Vårdförbundet varslade om sin konflikt i regionerna i början av april. Redan tidigt i förhandlingarna med arbetsgivarparterna SKR och Sobona beskrevs förhandlingarna som tröga och att parterna stod långt ifrån varandra. På skärtorsdagen, några dagar innan det gamla avtalet löpte ut blev det tydligt att så var fallet. Vårdförbundet begärde in medlare och strax därefter, några dagar precis innan det gamla avtalet löpte ut, gjorde förbundet ett utspel där de avslöjade anledningen: Arbetsgivarna hade inte tillmötesgått förbundet på en enda punkt i deras yrkande. Framför allt handlade det om förkortad arbetstid. Dessutom hade arbetsgivarna föreslagit försämringar vad gäller arbetstid och arbetsmiljö, bland annat med hänvisning till Sveriges inträde i Nato. Helt galet. Vårdförbundet ville ha svar av statsminister Ulf Kristersson om det är genom nedskärningar och sämre villkor som svensk sjukvård ska rustas. Men än så länge har svaret uteblivit från statsministern.
Sedan har den låsta ställningen mellan parterna befästs gång efter gång. Efter att ha fått medlarnas slutbud – eller hemställan som det heter på förhandlingsspråk – svarade Vårdförbundet med att varsla med den övertidsblockad, mertidsblockad och nyanställningsblockad som vi nu är mitt i. Senast gången Vårdförbundet var i konflikt var 2008 då man strejkade för högre löner.
Det är tydligt att Vårdförbundet och åtskilliga av er medlemmar har fått nog. Efter åratal med dålig arbetsmiljö, verksamheter som nätt och jämnt går runt tack vare att vårdanställda betalar med övertid och en stressig vardag, toppad med pandemin, har orken och tålamodet helt enkelt tagit slut.
Vården har mycket länge gått på knäna. Men har lappats och lagats tack vare att många tar det där extra passet efter sitt ordinarie arbetspass. Eller rings in på sin lediga dag. Eller återigen skjuter på semestern. Det har blivit som en ständig brandkårsutryckning. Men det går inte att lappa och laga något som är trasigt hur länge som helst. Till slut spricker det i sömmarna och det går inte att blunda för att man måste göra på ett annat sätt. Det är hög tid för det nu.
Övertidsblockaden synliggör denna konstgjorda andning. Det blir uppenbart att vården går runt tack vare att du och dina kolleger jobbar så mycket övertid. Tid som egentligen inte finns. Tid som knaprar in på den viktiga återhämtningen.
Övertidsblockaden synliggör denna konstgjorda andning på ett väldigt konkret sätt. Det blir uppenbart att vården går runt tack vare att du och dina kollegor runt om i landet jobbar massor av övertid. Tid som egentligen inte finns. Tid som knaprar in på den viktiga återhämtningen. Tid som stjäls från familj och vänner. Och nu väller ansökningar om skyddsarbete in för att vården är så beroende av de där extra timmarna. Men att kalla övertidsblockaden för samhällsfarlig, som arbetsgivaren gjort blir märkligt. Om det är samhällsfarligt att inte jobba övertid så är det något som är väldigt skevt. Är det inte samhällsfarligt, och dessutom farligt för er som arbetar där, med en verksamhet som bygger på att ni inte vet när ni kan komma hem? Som inte vet när er lediga dag eller semester verkligen blir just ledig. Trötta medarbetare äventyrar väl verkligen patientsäkerheten?
Att du och dina kollegor ska hålla i gång vården genom att betala med er hälsa och fritid, och likt ett slags oxar outtröttligt bara dra och dra, är varken rimligt, hållbart eller värdigt ett modernt samhälle. Att många i vården älskar sin profession, och en hel del har valt andra lösningar än fast anställning för att kunna planera och ha balans i sin tillvaro, talar också sitt tydliga språk
Arbetstidsförkortning är något som länge funnits med i den allmänna debatten och Vårdförbundet är inte det första fackförbund som tagit i den frågan. Men i och med Vårdförbundets blockad har frågan åter fått ett uppsving i den allmänna debatten. Arbetsgivarens och näringslivets argument emot är att det är omöjligt att införa arbetstidsförkortning i ett läge där regionerna går med 30 miljarder i underskott. Det är helt enkelt för dyrt. Men när SKR gör sina uträkningar som visar hur många miljarder en arbetstidsförkortning skulle kosta räknar de med alla så kallade kontaktyrken i regionerna och kommunerna, alltså inte bara Vårdförbundets grupper. De räknar också med att arbetstiden har sänkts med två eller tre timmar för samtliga anställda, alltså även deltidsanställda. Dessutom ser de bara till kostnaderna men räknar inte med de vinster förkortad arbetstid kan ge, som till exempel färre sjukskrivningar, kontinuitet, hälsa och att en attraktiv arbetsmiljö sannolikt lockar tillbaka många av dem som har flytt vården på grund av den alltför pressade arbetsmiljön. Socialdemokraten Annika Strandhäll är en av dem som reagerat kraftigt på detta. I en radiointervju nyligen kom hon med vassa motargument mot detta. Hon tyckte SKR:s siffror var rena fantasier. Och framhöll att andra jämförbara länder som till exempel Danmark och Island har lyckats att införa förkortad arbetstid i offentlig sektor utan att BNP har sjunkit, vilket brukar vara ett av argumenten mot att det inte går att införa förkortad arbetstid.
Det är dags att sluta stirra sig blind på kostnader och i stället se det mänskliga perspektivet där alla faktiskt är vinnare. Vårdpersonalen, ni som i vardagen är ryggraden i vården, förtjänar respekt. Mår du och dina arbetskamrater bra mår också samhället bra.