Yngve kastades framåt av tryckvågen
Att arbeta i ambulans är att aldrig veta hur en arbetsdag ska se ut. Ena dagen tar de hand om skadade på en biltät trafikled. Den andra kan de, som Yngve, hamna mitt i ett splitterregn från en explosion.
Larmet om rökutveckling i en träningslokal på Långholmsgatan i Stockholm kom på förmiddagen den 28 juni. Som en ständig påminnelse om händelsen har ambulanssjuksköterskan Yngve Hjorth glassplittret som inte har gått att få ut från höften.
När vi träffar Yngve arbetar han natt på det landstingsägda bolaget aisab:s
ambulansstation söder om Stockholm. Han är utlånad från en station på Lidingö och skämtar tillsammans med sina tillfälliga kolleger om det där splittret som fortfarande finns kvar. Men egentligen är det inte roligt alls.
Fast det har gått flera månader minns han exakt vad som hände den där dagen. Han har lång erfarenhet av ambulanssjukvård och vet att bilen ska parkeras på betryggande avstånd från en olycksplats. Den här gången blev det inte så. Det var trångt, mycket trafik, mycket folk, rökskadade människor, en rökfylld lokal och eventuellt två personer kvar inne i byggnaden.
11.36 kommer larmet om rökutveckling i en träningslokal. De är på plats 11.40 – bara tio sekunder efter den första brandbilen. Yngve står framför bilen – alldeles för nära byggnaden – och försöker att anropa andra ambulanser över radion. Huvudkanalen som han ska använda är ur funktion. En provtelefon som han försöker att använda fungerar också dåligt. Stressen ökar.
11.42 kommer smällen. Allt gick otroligt fort, berättar Yngve. När han tar ett steg bort för att försöka ringa igen ser han en svart rökvägg komma emot sig. Han hinner tänka »jävlar – jag kommer att bränna mig ordentligt«.
– Jag ser hur rökväggen splittras och ersätts av ett eldmoln. Jag vänder ryggen till och tryckvågen gör att jag kastas framåt. Jag känner att det blir mer och mer hett – bränner nacken, ena örat och armen och så ramlar jag i gatan, skär upp handen och tappar telefonen, minns Yngve.
Men han fortsätter att jobba och först när han och kollegan kommer till Södersjukhuset inser Yngve att också han behöver vård. På sjukhuset syr de hans hand och plockar glassplitter från ryggen. Biten i höften hittas aldrig. Yngve känner att det är något där, men det lär han få leva med. Liksom med minnet av sin utsatthet.
Efter händelsen har han fått både kamratstöd och debriefing och klagar inte på den hjälp han har fått av stationsledningen för att bearbeta känslorna. De mötte upp redan på Södersjukhuset. Men han är irriterad på att all uppmärksamhet i medierna ständigt riktas mot brandmännen.
– Ingen skriver om vår utsatthet. Ändå är vi med på olycksplatser och i situationer där vi är lika utsatta som polis och brandkår. Men inte ens sjukvårdsledningen nämnde något om att den egna personalen hade skadats vid explosionen, säger Yngve.
Det fick honom att känna sig försumbar. Oviktig. Svårigheten att förutse vad som väntar ökar utsattheten i arbetet. Explosioner tillhör inte vardagen, och även om inte hot och våld gör det heller så har det blivit allt vanligare.
Det är tidig måndagsmorgon och på ambulansstationen i södra Stockholm träffar vi ambulanssjuksköterskan Patrik Mill. Patrik berättar om den gången han gick in i en lägenhet efter ett larm om en oklar intoxikation. Först när han hade börjat ta hand om patienten fick han beskedet från sos Alarm att mannen kunde vara aggressiv och att det kunde finnas vapen i lägenheten. Då var han tvungen att backa ut igen.
– Det är frustrerande för vi vet ju att det är tiden som räknas när någon är skadad, och när ambulans är på plats och vi inte gör något – då reagerar folk. Men vid minsta tveksamhet måste vi vänta tills polisen har kommit.
Mitt i kaffet kommer ett larm om en bilolycka på Essingeleden söder om Stockholm. Vi stuvar in oss där bak och försöker frenetiskt att hålla oss kvar på stolarna. Trafiken är tät – trots att det är långt in på förmiddagen. Blåljuset snurrar och sirenerna tjuter. Ambulanssjukvårdare Magnus Ekstrand kör slalom mellan bilar som försöker kasta sig ur vägen. För det mesta – inte alltid.
– Folk förstår inte att vi vill köra i en mittenfil mellan bilarna. Konstigt att de inte lär ut hur man ska väja för utryckningsfordon i körkortsutbildningen, säger han.
Märkligt opåverkad ändå. Magnus Ekstrand och Patrik Mill säger att efter några år har man vant sig vid stockholmstrafiken. I början hade de adrenalinpåslag och »blyfot«, nu har de insett att trängseln inte är mycket att göra något åt. Man kommer fram när man kommer fram.
Fem bilar har kört in i varandra och mitt i trafikbruset står ambulanspersonalen och tar hand om patienter.
– Jag är glad att jag inte har större rumpa – den hade blivit bortkörd för länge sedan, säger Patrik Mill.
Jargongen och humorn är viktig i ett arbete där man aldrig vet vad man har att vänta och där vad som helst kan hända. Som nu. Kvinnan i bilen som har blivit påkörd bakifrån visar först inga tecken på att ha blivit skadad, men när hon rör sig känner hon plötsligt smärta i nacke och rygg. Hon lyfts försiktigt ut ur bilen och läggs på en stabiliserande vakuummadrass. Bilarna omkring fortsätter att susa förbi så gott de förmår. En del bilister visar sin åsikt över det hinder ambulansen utgör genom att ilsket tuta.
De är luttrade, Patrik och Magnus. Folk ser det inte längre som någon självklarhet att de är på plats för att hjälpa till och det har blivit allt vanligare att de befinner sig i hotfulla situationer.
– Utsattheten i arbetet följer samhällsutvecklingen. Hot och våld har blivit vanligare de senaste kanske tio åren. Tidigare räckte det med att visa att vi kom från ambulansen så förstod folk att vi var där för att hjälpa. Det gör de inte längre, säger Patrik Mill.
Han är förtroendevald i Vårdförbundet, får ofta höra kollegernas missnöje och känner sig nästan ständigt arg. Över riskerna, men också över ålderdomlig utrustning och över en katastrofplan som inte stämmer med intilliggande landstings. Det här med hot och våld har i alla fall arbetsgivaren tagit på allvar. För några år sedan kom Arbetsmiljöverket med ett åläggande som resulterade i en påbyggnadsutbildning som alla har gått.
Reglerna för hur de ska undvika att försätta sig i fara är tydliga. Är situationen hotfull ska skadeplatsen först säkras av polis. Även om någon ligger svårt skadad och blödande slår de av sirenerna, stannar bilen en bit ifrån och väntar tills polisen har kommit. De är ålagda att först och främst tänka på sin egen säkerhet.