Att inte älska sina barn
Astrid Flemberg-Alcalš Och vet inte vart. 363 sidorNatur och Kultur 2007.www.nok.se ISBN 978-91-27-02700-8
På försättsbladet till Astrid Flemberg-Alcalás bok står: »Till mina barn, mina kämpar.« Och kämpat har de gjort, hela familjen. I början av 1980-talet åker Astrid och hennes man till Columbia och hämtar två pojkar. Men det blir inte som hon har tänkt sig, moderskänslorna infinner sig inte. Kanske fanns oron redan tidigare; inför resan säger hon till sin man, till synes på skämt, att hon kommer att bli en förfärlig mamma.
Bokens Anna har svårt att ta till sig barnen, särskilt José. Dagtid stänger han ömsom av och blir onåbar, ömsom skriker han, spottar och svär. Han är besatt av döden, sin egen och andras, och säger att han ska döda sig själv. När ingen annan än Anna är i närheten gör han också riktiga försök, som han överlever. Men nattetid söker den vilsne treåringen närhet hos sin mamma; en närhet som hon upplever som att han kladdar på henne och som hon inte står ut med.
Inte heller med den äldre, Abél, är det lätt. De första åren är han den inställsamme som försöker vara sina föräldrar till lags och i tonåren glider han ut och i väg – utom räckhåll för Anna och Sal. Som vuxen säger Abél till Anna att hon aldrig älskade dem. Hon försöker protestera, men han konstaterar: »Du älskade alltid pappa mest.«
Boken är plågsamt uppriktig och svår att hålla ifrån sig. Första delen är självbiografisk, men allt eftersom barnen blir större skapar Astrid Flemberg-Alcalá en fiktiv berättelse för att inte lämna ut sina nu vuxna söner.