Här är allt jaginte fick skriva om

Jag kunde lika gärna ha gått runt med en hink mjältbrand i famnen. Dörr efter dörr stängdes.

1 september 2009

Att skriva om barn som far illa är att ge sig ut på ett minfält fyllt av ångest, oro och försvarsmekanismer. Hos föräldrarna, givetvis, men även hos vårdpersonalen: När ska jag ingripa? Tänk om jag har fel??

Lagen är solklar, alla i vården måste anmäla sina misstankar och jag tog det för givet. Visst får man stå ut med att föräldrarna blir förbannade men att man ska behöva motarbetas av sina egna kunde jag faktiskt inte drömma om. Jag fick lyssna till sjuksköterskor som viskande i telefon vittnade om att deras remisser rivs, att chefer låter sig duperas av våldsamma men vältaliga pappor från samma golfklubb, och att kolleger ser mellan fingrarna.?

Men att närma sig dem var som att gå in i den ena stängda dörren efter den andra. Alla vill lätta på sin frustration, knappt någon är beredd att stå för den.?

»Du kan fråga vem som helst. Alla har stött på fall där man har låtit bli att anmäla«, säger en av dem som vill vara anonym.??

En annan beskriver det som ett stort svart hål: »Folk sitter på historier men backar när det kommer till kritan.«?

Därför får jag inte berätta om när en hel vårdavdelning svek en liten flicka, ett barn. Hon kom in med magont men var gravid. Hennes mamma ville tysta ned det och fick personalen med sig. Ingen gjorde något. När polisen sent omsider ändå fick veta hamnade mannen, en vän till familjen, i fängelse. Men tystnaden gjorde att viktig tid gick förlorad och ingen vet hur många andra som hann komma i hans väg. »Internutredningen om den uteblivna anmälan blev aldrig av«, säger en källa. Flickan var 12 år.?

Vi har också den lilla pojken som kom in med blödningar i hjärnan. Trots att alla varningsklockor ringde hos läkaren, vek han sig för kollegerna och gjorde ingenting. Några veckor senare kom barnet in igen, ännu mer skadat. Pojken fick men för livet, läkaren en evig ånger.??

I sådana här fall är naturligtvis inte journalisten prioriterad, viktigast av allt är att vårdpersonalen vågar prata med socialtjänst och polis. Därför vill jag sända en eloge till alla er som tar sitt ansvar, både mänskligt och yrkesmässigt, och slåss för barnet mot hierarkier och osynliga strukturer. Men det är en dubbel tragik att det ska krävas mod – och inte räcka med självklarheten.

Mer om ämnet

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida