Här får allt ta tid

Att ha ett tv-team i hälarna kan verka påfrestande, men Madeleine Nilsson är van att ha ögonen på sig. I arbetet med sjuka barn noteras allt hon gör avoroliga föräldrar.

Under början av året kunde tv-tittare följa hjärtsjuka barn, deras familjer och personalen på barnhjärtcentrum i SVT:s realityserie Rakt in i hjärtat. Att som förälder hamna på sjukhus med sitt barn kan göra den rådigaste pappan handfallen och den modigaste mamman livrädd. ?

För sjuksköterskan Madeleine Nilsson och hennes kolleger handlar arbetet inte bara om att vårda barnen, föräldrarna behöver också mycket stöd. Både för deras egen del, men även för att de ska kunna ta hand om sina barn på bästa sätt. Det gäller att behålla lugnet, även om det är mycket att göra på avdelningen.

?— De märker direkt om vi är stressade på hur snabbt vi går och pratar. Då blir de ännu oroligare, frågar mer och ringer oftare på klockan, säger hon.??

Lugn var nog det sista Madeleine kände sig när hon började på barnhjärtcentrum i Lund för två år sedan. Visserligen kom hon från en annan avdelning på sjukhuset, men vården här är högspecialiserad.

?— Om ett barn hade ont en halvtimme innan det var dags för morgondosen, var jag osäker på om jag fick dela ut smärtstillande. Vilket var viktigast, det jag såg eller rutinen? Nu vet jag vad som gäller och är trygg i det jag gör.?

I början var det svårt att svara på alla frågor från föräldrarna, och otaliga gånger var det bara att traska ut i korridoren och konsultera mer erfarna kolleger. Snart märkte Madeleine att det ingav större förtroende om hon visade att hon behövde rådgöra med sina arbetskamrater. I dag ser hon också att allt går mycket smidigare om föräldrarna är insatta i vården av sina barn.?

Det händer att oändliga vaknätter med pipande larm och bottenlös oro tas ut som ilska på dem som befinner sig närmast. Personalen gör sitt bästa för att härbärgera föräldrarnas olika reaktioner.?

— Vid ett tillfälle var en mamma mycket upprörd och jag, barnsköterskan och en läkare fick höra det. Men jag bara andades och tänkte; det blir bara värre om vi går i försvar. Det fungerade, men efteråt var jag helt slut och klarade inte att gå in dit igen under det passet, säger Madeleine.??

Madeleine har alltid haft nära till lek, det har hon användning för i sitt arbete. Genom leken kan hon avleda och avdramatisera och stämma av hur barnet mår. Finns leklusten där, eller vänds blicken bort när gosedjuren kommer fram?

?— Ett barn är aldrig sjukt längre än det behöver. Så fort de orkar vill de upp och leka.?

Det är en utmaning att låta barn och föräldrar vara delaktiga i vården. Förutom att förbereda sig noga och vara påläst inför varje barn måste hon vara lyhörd. För någon är det mycket viktigt att själv få ta fram allt material till provtagningen, ett annat barn måste först se klart ett Bolibompa-avsnitt.?

Visst är det tidskrävande, men alldeles nödvändigt. Tiden får hon bara ta sig, trots att det inte finns inbyggt i systemet. Att inte alla prover blir klara till ronden har de flesta förståelse för. Ibland kan läkarna knorra om det är särskilt viktiga prover.

?— Vi vet alla att om ett barn blir skrämt under en provtagning förlorar vi väldigt mycket. Då kommer allt att bli mycket svårare.

??I vit bussarong och med vassa nålar blir Madeleine ofta ”den onda” för barnet. Hon gillar inte den rollen, samtidigt som hon vet att det är för barnets bästa. ?

— Jag försöker att gå in en extra tur till barnen bara för att skoja och leka lite, så att jag inte bara förknippas med något obehagligt. Det är en balansgång, de måste få lugn och ro för att känna sig trygga och få vara i fred med familjen.

?Familjerna stannar i allt från några dagar till veckor på avdelningen. Det har hänt att någon behövt bo kvar i över ett år. Ibland riskerar gränserna mellan privat och profession att suddas ut. Då behövs tydliga rutiner att luta sig mot. Vårdlaget kring ett barn byts ut var tredje månad, personalen får inte vara aktiva på föräldrarnas sociala medier och avdelningen har som policy att aldrig gå på begravningen om ett barn dör.

?Men med fantastiska kolleger som både skrattar mycket tillsammans och hjälps åt i svåra stunder stortrivs Madeleine.?

— Jag älskar mitt jobb, säger hon.