»Här skrattar inte personalen om jag skulle fråga fel«

Huma Zarmak födde sitt första barn i Afghanistan. Där var det mamma och andra äldre kvinnliga släktingar som hjälpte henne. I Sverige får hon råd och stöd av sjuksköterskan på bvc.

Huma är 25 år och har fött sina två yngsta barn här i Sverige. Dottern Shabnam är ett och ett halvt år och sonen Sabanor tre månader. Den äldste sonen, Farah, ska fylla sex snart och går på dagis.

Huma och hennes man Omar Jar ingår i den grupp med föräldrar från Afghanistan som barnsjuksköterskan Christina Tufvesson på bvc i Högdalen utanför Stockholm har kallat samman.

Christina kommunicerar via tolk. Kvinnan som tolkförmedlingen har skickat kommer från Iran och talar persiska. Christina är inte nöjd med att det inte är samma tolk som det brukar vara. »Går det bra – förstår ni vad jag säger?«, frågar tolken och föräldrarna nickar bekräftande. De talar dari som är en variant av persiska.

Christina är konkret och tydlig när hon berättar hur de ska få sina barn att sova. Att ha samma rutiner kväll efter kväll är viktigt.

– Mata barnet, klä av det, bada och sätt på pyjamasen. Stäng persiennerna och släck ljuset. Efter ett tag så lär sig barnet att det betyder att det ska sova. En del barn börjar gråta redan när man går ut ur rummet, men ge inte upp, uppmanar hon.

Ett annat sätt att få barnen att sova är att ge dem massage, säger Christina. Stryk dem över rygg och huvud. Det älskar små barn. Och sjung afghanska sånger för dem.

– Jag sjunger kanske 30 eller 40 sånger varje kväll och det slutar med att jag somnar av ren utmattning, säger Huma och skrattar hjärtligt.

Omar Jar undrar lite uppgivet hur länge de ska behöva hålla på så och Christina svarar att de måste vara vänliga, men bestämda mot barnen. Försök som »jag är törstig« följt av ett »jag är kissnödig« ska de inte låta sig luras av. Föräldrarna skrattar igenkännande.

– Det är ett svårt jobb att få små barn att sova. Om mamma är beredd att ge upp är det viktigt att pappa tar över.

När det är dags att bryta upp önskar Christina alla föräldrar lycka till och uppmanar dem att hålla kontakt med varandra så att de inte sitter ensamma hemma och har långtråkigt. Den risken är inte så stor, tror Omar Jar.

– Kvinnorna hittar varandra fortare än vad vi män gör. Om jag känner 50 män så känner hon 100 kvinnor, säger han och riktar sig till Huma.

Familjen Zarmak bor i en trerumslägenhet i söderförorten Rågsved utanför Stockholm. Huma har bakat en tårta och bjuder på olika sorts teer. Hon tycker om att laga mat. Innan hon fick sitt yngsta barn arbetade hon i köket på en förskola. Hon skulle gärna vilja arbeta där igen när barnen är större. Omar Jar tror att hon har goda möjligheter till det.

Han tycker att det är viktigt att utvecklas som människa. Det skulle inte vara bra för Huma att bara vara hemma hela dagarna, säger han.

– Två saker är viktiga vid en anställningsintervju. Det ena är god utbildning, det andra är social kompetens.

Kanske ligger det inte en hel värld av olikheter mellan oss, funderar jag.

Omar Jar flydde från Afghanistan för fem år sedan, Huma kom hit tre år senare. De vill inte att deras tre barn ska växa upp i ett land där bomber och explosioner tillhör vardagen. Omar Jar har förlorat sina bröder och själv sattes han i fängelse och misshandlades för att han undervisade kvinnor i engelska. »De vill se dig död«, sa hans vänner och han förstod att han måste fly.

Makarna kommer förmodligen aldrig att träffa sina föräldrar igen. Men Huma pratar ofta med sin mamma i telefon. När jag frågar vad de saknar från hemlandet svarar de genast: ingenting. Ingenting alls. Utom släktingarna.

– Vi trivs bra här i Sverige, säger Omar Jar.

Här är lugnt och tryggt och hans fru är glad. Barnen kan gå till dagis utan att vara rädda för att bli skjutna.

Jag ber dem att berätta om sina möten med den svenska vården. De svarar att svenskarna är snälla. Snälla, trevliga och artiga.

– När jag frågar personalen om saker – även om jag frågar fel så skrattar de inte. Det gör de i Afghanistan, säger Huma.

Ni har en bra sjukvård här i Sverige, tycker Omar Jar. I Afghanistan finns både statliga och privata vårdgivare och de som har ekonomisk möjlighet går till de privata.

– Men det är ren business. De privata vårdgivarna är mest intresserade av att göra pengar på patienterna.

Han säger att länderna har så olika traditioner att det skulle vara omöjligt för afghanska läkare att arbeta i den svenska sjukvården. Utbildningsnivån, teknologin, utrustningen – det är mycket som skiljer sig åt. Så lägger han till att han nog trots allt inte är hundraprocentigt nöjd med hur läkare bemöter honom här.

– De sitter och tittar in i sina datorskärmar i stället för att titta på mig.

Men inte sjuksköterskorna, de försöker lösa deras problem. Så snälla är de att Omar Jar i början trodde att det var ett krav som arbetsgivaren ställde på dem; att de måste vara så för att få ha kvar sina arbeten.

– Så träffar man dem på gatan och de är fortfarande snälla, säger han med viss förvåning.

Omar Jar studerar fastighetsskötsel och ekonomi och hoppas få ta hand om budget och fakturor på någon liten firma i framtiden. Att bli fastighetsskötare, som han först hade tänkt, går inte för han kan inte hålla på för mycket i vatten. Han har fått psoriasis sedan han kom till Sverige och tror att det har med stress att göra. Men inte den sortens stress som han ser omkring sig och som han förundras över.

– Svenskar skriver in på datorn, svarar i telefonen och gör så många saker samtidigt.

Hans stress beror på oron över familjen som är kvar i Afghanistan. Varje gång han ringer hem så har någon dött.

Christina arbetar efter metoden positivt samspel
Metoden handlar mer om att fråga än om att undervisa. »Hur gör du för att visa ditt barn kärlek?« »Hur berömmer du ditt barn?« »Hur sätter du gränser för ditt barn?«

Den är densamma oavsett föräldrarnas bakgrund, men kommer de från andra länder lägger Christina Tufvesson till frågor om deras bakgrund och erfarenheter från det forna hemlandet och om hur det är att bli förälder i ett nytt land.

Positivt samspel har åtta olika teman:

  • Visa kärlek
  • Följa barnets initiativ
  • Etablera samspel
  • Berömma barnet
  • Uppleva saker tillsammans
  • Visa känslor och entusiasm
  • Förklara gemensamma upplevelser
  • Sätta gränser
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida