Psyknalle förlåter mig

Emelie berättar om när hon i 14-årsåldern för första gången kommer i kontakt med den barnpsykiatriska vården.

1 februari 2008

Några veckor efter min första panik­ångestattack kom nästa attack. Trots att jag överlevt den förra blev jag lika rädd även denna gång. Mamma och Uffe kämpade hela kvällen med mig, de gjorde allt som stod i deras makt. Jag låg i kramper, knappt närvarande, det enda som jag uppfattade av omgivningen var mammas förtvivlade gråt. Mamma och Uffe lyckades lugna ner mig och jag föll utmattad och svettig in i en djup sömn. Nästa morgon åkte jag, mamma och Uffe till Sunderby sjukhus barnpsykiatri. I bilen på väg in kände jag mig lugn, ordet »psyk« skrämde mig inte, jag litade blint på det mamma sagt innan vi åkte in.
– Där finns hjälpen, var de ord hon sa.

En hurtig kvinna med finsk brytning tog emot oss i dörren, hon visade in oss i ett rum medan hon käckt pratade om hur bra allting skulle bli. Hennes överdrivna, smått falska energi gjorde att det kändes som om jag sprungit ett maratonlopp.
Rummet var kalt och opersonligt. Här hade många ångestfyllda barn och ungdomar legat i panik med djävulen på axeln. Jag noterade att fönstret var låst.
Efter en stund kom det in en läkare som jobbade med för tidigt födda barn. Han hade ingenting med psykiatrin att göra men det måste alltid vara en läkare som tar emot nyanlända. Vad som sedan hände har jag bara vaga minnen av, jag minns att läkaren ville att jag skulle klä av mig, han ville se min kropp för något så konstigt som skärsår på armar och ben hade han aldrig sett förut.

Jag skakade i kroppen, kände hur tårarna brände när jag försökte hindra dem från att spränga tårkanalerna. Jag minns klappen på huvudet och orden från läkaren innan han gick ut ur rummet.
 – Fontanellen har vuxit ihop fint på dig, sa han stressat men ändå käckt.

Ingen av oss hade räknat med att jag skulle bli kvar där och därför inte tagit med oss något annat än oss själva. Mamma och Uffe blev tvungna att åka hem efter lite kläder och tandborsten åt mig.
Jag sjönk ner på det randiga överkastet och kurade ihop mig i fosterställning, skräckslagen och utan hopp. Jag var liten och hjälplös, läkaren tog ifrån mig det sista hoppet som fanns kvar, det enda som återstod var tomhet. Någon timme passerade, jag hörde inte när mamma och Uffe kom in i rummet men jag kände något mjukt läggas i min famn, nalle. Det är med kärlek som nalle senare fick benämningen Psyknalle. Från den dagen har jag och nalle varit oskiljaktiga. Det spelar ingen roll om man är fem eller tjugo år, ibland är en psyknalle det bästa som finns.

Min älskade, underbara Psyknalle är ett kapitel för sig. Jag pratar ofta om Psyknalle eftersom han haft och fortfarande har en betydande roll i mitt liv. Till en början trodde jag att människor skulle skratta och tycka att det är larvigt med en nalle när man är »så stor« som jag är. De flesta nickar instämmande, de förstår. Psyknalle är bra för han frågar ingenting och han kräver inga svar.
Oftast håller jag honom bara tätt intill mig, han är världens bästa tröst och han förlåter mig när jag i ilska slänger in honom i väggen eller dunkar honom i golvet. Han har blivit lite luggsliten med åren efter allt han varit med om men han står fortfarande pall.

Första kvällen låg jag inne på rummet med Psyk­nalle tryckt mot bröstet. Med en kvarts mellanrum kom en sköterska in för att kolla att jag var okej och det störde mig enormt mycket. En liten stund försökte jag sitta i tv-rummet men fast jag koncentrerade mig på tv:n såg jag inte vilket program det var eller hörde vad de sa. Jag drack en kopp varm choklad tillsammans med en av skötarna, men hon pratade med mig på ett sätt som liknade ett korsförhör hos polisen, så jag gick och lade mig igen.
Andra dagen på avdelningen gjordes en hälsokontroll för att kolla att jag fysiskt var frisk. När jag satt där med uppkavlade ärmar som blottade mina färskt sönderskurna armar frågar sköterskan om jag kanske vill lägga mig ner. Jag undrar frågande varför jag ska göra det.
– Ja, jag tänkte ifall att du kanske är känslig för att se blod, sa hon bekymrat.
Jag och mamma kunde inget annat än skratta till svar. Var hon blind människan? Hur mycket blod har inte runnit från mina armar.

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida