Reflekterat

— Hej! Jag prata dig? En ung människa står på tröskeln till mitt rum, verkar osäker. Jag själv är skolsköterska för nyanlända.

Några kom »i går«, andra för några år sedan. De kan ha PUT eller TUT. De kan vara asylsökande, anknytningssökande eller avvisningshotade och heta Ali, José, Zeinab, Amina, Felicia, Xiaolin, Cen…

Många tyngs av en osynlig last från ett land långt borta, minnen av ett brinnande krig, en diktatur, uppbrott och stark oro. Viktiga situationer då de inte fick välja själva. Föräldrarna beslutade vad som var bäst, barnen följde med. Några stannade hos släktingar och reste senare efter. Somliga blev familjens ankare. Ankarlinan, det vill säga resten av familjen, kanske aldrig överlevde, aldrig blev välkomnade till det nya landet, eller aldrig tänkte komma. Vissa familjer räddade sig undan den akuta faran i hemlandet, smugglades över gränsen och splittrades där. Pappan for ensam för att söka fast hemvist, familjen återförenades i det nya landet några år senare. Under väntetiden var kanske en 13-åring familjens överhuvud. Flera unga killar berättar om hur de levde som gömda flyktingar, bland främlingar, med ansvar för mamma och syskon. Skola fanns inte för dem. Sjukvård, javisst – om de hade råd.

Här pluggar de svenska, matte och engelska för att, om möjligt, börja på nationellt gymnasieprogram före 20 års ålder. Jag träffar dem i hälsosamtal, jag remitterar, vaccinerar och ger stöd. Förhoppningsvis orkar de stanna i skolan. Jag frågar om uppväxtåren, vackra minnen blandade med skräckscener. Jag har svårt att formulera anamnesen. De har erfarenheter som från ett långt liv. Nu behöver de skaffa nya kunskaper, för att smälta in bland de unga som vuxit upp här och fått alla koderna med modersmjölken, dagis och grundskola.

Oftast visar de en obändig framtidstro och de har familjernas förväntningar på sig att »bli något«. Några av dem kanske inte klarar sig, vissa hamnar i alternativa karriärer.
Oavsett hur ungdomarna tacklar sin tillvaro finns det massor av hinder i deras väg. Det må vara enkelt att kliva över tröskeln in i mitt rum, men kommer de någonsin över samhällets alla osynliga trösklar till platserna där fortsatt utbildning och/eller arbete finns? Det handlar om integration. Kan de känna sig säkra på att vi öppnar?

[PUT och TUT? Det är permanent uppehållstillstånd, eller tillfälligt.]