Självskadebeteende behöver inte vara tecken på djupa psykiska problem

De flesta ungdomar som skadar sig själva lider inte av personlighetsstörning. Och könsskillnaderna är inte så stora som tidigare antagits, visar ny forskning.

En forskargrupp vid institutionen för psykologi vid Lunds universitet har låtit omkring 1 000 svenska ungdomar besvara en 11-sidig enkät om självskadebeteenden. Ungdomarnas svar visar att 21 procent av flickorna och 16 procent av pojkarna har skadat sig själva vid upprepade tillfällen.

Trots att forskning till stor del saknats har det tidigare antagits att självskadebeteende är mycket vanligare bland flickor än bland pojkar. Ungdomarnas svar visar att könsskillnaderna inte är särskilt stora.

– En del studier har visat att flickor är överrepresenterade, andra har visat att det inte är så stor skillnad mellan könen. Det kan bero på hur man ställer frågorna. Vi frågade om andra självskadebeteenden än att skära sig. Till exempel om att slå sig själv, vilket är lika vanligt bland pojkar som bland flickor, säger Jonas Bjärehed, psykolog och en av forskarna bakom studien.

Överens om definition

Hur självskadebeteende ska definieras har tidigare varit oklart. Men enligt Jonas Bjärehed är forskarna nu överens om att det avgörande är om avsikten är att skada sig. Därför definieras inte tatuering och piercing som självskadebeteende. Inte heller självskador som syftar till att ta sitt liv.

Självskadebeteende är handlingar som leder till ytliga skador. Det finns nio typer: skära sig, rispa så att det blöder, bränna sig, rista in symboler i huden, riva sig så att det blir sår, bita sig så att det går hål, sticka sig med vassa föremål, dunka huvudet i väggen och hindra sår från att läka.

– För att undvika missförstånd i vården är det viktigt att vara tydlig med vad man menar med självskadebeteende. En som har självskadat sig behöver en annan vård än den som aktivt vill ta sitt liv, säger Jonas Bjärehed.

Starkare än ängslan

Ungdomar som skadar sig gör det främst för att reglera svårhanterliga känslor. Mer än oro och ängslan kan det handla om känslor av självhat.

Tidigare har beteendet satts i samband med personer med borderline eller emotionellt instabil personlighetsstörning. Enligt den nya studien visar en fjärdedel av flickorna och drygt en tiondel av pojkarna tecken på mer omfattande psykologiska problem.

– Jag anser att vården borde ha en bredare behandlingsrepertoar anpassad till allvarlighetsgraden i beteendet. Alla som skadar sig lider inte av en personlighetsstörning och det är ett för snävt förhållningssätt att se det som det, säger Jonas Bjärehed. 

 I stället, menar han, borde de som möter ungdomar i sin vanliga verksamhet fråga på ett annat sätt. Skolsköterskor frågar om ätbeteenden och sexuella beteenden, men kanske inte om ärren på en ung flickas armar.

– Ett icke-bemötande kan förstärka det negativa stigmat, poängterar Jonas Bjärehed.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida