SOFIA SKAR SIG – men vården gjorde henne ännu sjukare

Självföraktet drev Sofia Åkerman allt djupare in i ett självdestruktivt beteende. I dag studerar hon till sjuksköterska och funderar på vad vården gav henne. Att inte stötta det friska tycker hon var det största misstaget.

29 februari 2008

Flickan mittemot mig äter sin smörgås med god aptit. En energisk 23-åring som har hunnit halvvägs i sina sjuksköterskestudier. Snart ska hon göra praktik på en vårdcentral och hon känner sig stolt över sig själv och det liv hon lever.

En ung kvinna fylld av tillförsikt inför framtiden. Men för nio år sedan lades Sofia Åkerman in på barnpsykiatrisk avdelning. Där blev hon kvar i två år. Och tillförsikten till trots – ärren finns kvar. På armarna och i själen.

Sofia har skrivit en bok som heter Zebraflickan. I den berättar hon om när livet var ett sådant helvete att hon skar sönder sina armar, kräktes upp maten hon åt och förgiftade sina organ med överdoser av läkemedel.

Varför?

Det finns inget enkelt svar. Det finns händelser i hennes liv som kan ha bidragit, säger hon. Självskadandet blev ett sätt att visa omgivningen hur hon egentligen mådde. Det dämpade hennes ångest och så småningom blev det en identitet.

Sofia är en person med starka känslor. Hon pratar om sin emotionella tiger. Fast den är mer tämjd nu än när hon var tonåring. Hon har haft ett stort behov av att prestera – och bara bra har inte räckt. Ett betyg utan mvg i alla ämnen var ett misslyckande.

Utåt en söt, glad, begåvad tjej med många talanger. Men inuti – med ett självförakt som nästan dödade henne.

Sofia beskriver tankehärvor. Hon kunde stå i skolan och försöka öppna en dörr, kompisar står omkring henne, hon får inte upp dörren, hon märker att hon försöker öppna den åt fel håll, hon tänker »nu tycker alla att jag är dum i huvudet«. Så fortsatte hon tills hon hatade sig själv.

Hon förstår det inte själv längre, men hon hade en sådan negativ självbild att hon ville straffa sig själv. Och andra. Hos den som skär sig, liksom hos så många andra, finns en längtan att bli sedd. Vuxenvärldens förfasanden över destruktiviteten och tidningarnas bilder på sönderskurna ungdomar har en triggande effekt.

– Det är bättre att fokusera på vad som ligger bakom skärandet än att publicera bilder på sår när man informerar om självskadebeteenden, säger Sofia.

Att fokusera på såren får ungdomarna att tro att om de inte skär sig är det ingen som bryr sig om dem. Därför vill hon uppmana vårdpersonal att försöka rikta uppmärksamheten mot det tonåringen säger i stället.

Sofias bok Zebraflickan är en arg uppgörelse med ungdomspsykiatrin. »Jag är inte lika arg nu som när jag skrev boken«, säger hon. Fast visst är hon fortfarande kritisk.

När hon kom till barnpsykiatrin första gången var hon 15 år och höll på att svälta ihjäl. Det var nödvändigt att lägga in henne, säger hon. Men att hålla henne kvar på akutavdelningen i två år – det var ett stort misstag. Och fler gjordes.

– Det största misstaget var att personalen inte stöttade det friska omkring mig. Det fanns så många friskfaktorer: teatern, kompisarna och skolan.

När hon blev inlagd tappade hon allt det där. Och friska kompisar byttes ut mot sjuka.
– De kapade av allt som var friskt i mitt liv, och i stället för att se hela mig såg de bara det sjuka, säger Sofia.
Hon säger att hon förstår att hon var en besvärlig patient. En ung tjej som skar sönder sina armar, som kräktes upp maten i smyg och som gång på gång hämtades av ambulans för att hon förgiftat sig med läkemedel. Men ändå.

Hade hon inte blivit inlagd för psykiatrisk vård under så lång tid så hade det inte gått så illa som det gjorde. Det är hon övertygad om. I Sofias ögon bidrog vården till att hon blev riktigt sjuk. Hennes berättelser om tiden som patient innehåller inga samtal med psykolog eller kurator. Däremot väldigt mycket läkemedel – som hon bara blev trött av.

Hon beskriver hur alla farliga föremål togs bort från avdelningen.

– Varje gång någon hade skadat sig försvann glas, blomkrukor – ja allt togs bort. De anpassade världen efter vårt beteende i stället för att lära oss leva i världen som den ser ut.

Sofia menar att om man måste ta ifrån en människa hennes ansvar i ett akut skede, så måste man också ge henne möjlighet att vinna ansvaret tillbaka. Annars blir vägen mot tillfrisknande längre.

När hon var intagen ville hon att personalen skulle uppmärksamma hennes skador. I dag ser hon det annorlunda. För mycket fokus på självskadebeteendet fick henne att känna att hela hennes värde satt i självskadandet. Det gjorde det svårt att sluta.

Hon tycker att personal inom skola och vård har större kunskap och förståelse i dag och en engagerad skolsköterska kan betyda mycket i en ung människas liv.

Men hon är kritisk till att skolan alltför mycket inriktar sig mot psykisk ohälsa i stället för psykisk hälsa. Visa sådant som ger positiv kraft, uppmanar hon.
– Ungdomar i dag vet allt om klamydia, men knappast något om hur de får ett förhållande att fungera. De vet allt om mobbning, men inte hur man är en god vän och de vet allt om droger och anorexi, men inget om hur de ska hantera livet när det är svårt.

Så vad hjälpte Sofia?

Ett pussel av olika saker. Hon hade en terapeut i Stockholm som hon träffade sista gången när hon var 19 år. Så hade hon teatergruppen. Hon skriver mycket om den i boken om sitt liv som zebra­flicka. Om vännerna som sa att de älskade henne, om att stå på scenen och om Fredrik som hon hade ett förhållande med.

Avgörande var också praktiken på en ambulansstation. När hon var 19 år fick hon praktisera en dag på ambulanssjukvården i Stockholm. Den dagen gav henne en liten föraning om att det fanns en möjlighet till ett annat liv än det hon hade levt dittills.

– Jag började känna en frisk tillhörighet. Tidigare hade det sjuka varit min enda identitet.
Sofia säger att hon har tvingats till en självinsikt som många i hennes ålder inte har. Självföraktet vaknar fortfarande till liv ibland, men i dag har hon strategier för att mota bort det. Hon lyckas intala sig att det är en känsla som det inte ligger någonting i och har lärt sig att rikta tankarna åt annat håll. Som att räkna fläckarna i taket.

WEBBEN:
http://zebraforum.com

 

 

Sofias råd till vårdpersonal som möter ungdomar med självskadebeteenden:

  • Se känslorna mer än såren. Det är vad tonåringen säger – inte hennes sår – som är viktiga.
  • Tro på dig själv. »Skolsköterskor och akutpersonal är ofta osäkra när de möter en tonåring som skadar sig själv, men just skolsköterskor, kuratorer och akutens personal är de som har hjälpt mig.«
  • Värna om dig själv. Det är bättre att sätta gränser för vad du kan hjälpa till med och orka finnas kvar, än att försöka göra för mycket.
  • Försök att vara vänlig men bestämd – ungefär som en förälder. Fördömanden som »jag trodde verkligen att du hade kommit längre« förstärker bara tonåringens känsla av att vara värdelös.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida