Omvårdnad

Unga som överlevt cancer behöver få prata om sex

Unga som överlevt cancer behöver få prata om sex
Specialistsjuksköterskan Maria Olsson har disputerat på en avhandling om unga canceröverlevares sexualitet. Foto: Barncancerfonden.

Många unga canceröverlevare tycker inte om sin kropp och är missnöjda med sin sexualitet. Ämnen som kan vara svåra att närma sig, men som vårdpersonal måste kunna, och våga, prata om, betonar specialistsjuksköterskan och forskaren Maria Olsson.

19 juni 2018

När Maria Olsson inledde sin studie av unga canceröverlevare och ville ställa frågor om sexualitet och självmordstankar mötte hon motstånd från finansiärer, registerhållare och prövningsnämnder som tyckte att ämnet var för känsligt.

De unga själva hade en annan inställning. Deras oro handlade framför allt om fertilitet, de hade däremot inga svårigheter att prata om sexualitet. Tvärtom var behoven stora, enligt Maria Olsson, som är specialistsjuksköterska inom cancerrehabilitering och nyligen disputerade i pediatrik vid Sahlgrenska akademin.

Hon understryker vikten av att vårdpersonal kan prata om sexuell lust och förmåga.

– Det finns en rädsla inom vården för att prata om sexualitet med unga canceröverlevare, men man måste våga och man måste vilja utan att bli burdus eller klämkäck.

Vill vårdas med varandra

Under sitt avhandlingsarbete har hon genomfört elva fokusgruppsintervjuer och en webbaserad enkätundersökning med 540 deltagare mellan 15 och 29 år.

Svaren från de unga canceröverlevarna visar bland annat att de önskade sig åldersanpassade behandlingsmiljöer. Nu kan de vårdas både på avdelningar med små barn och med äldre vuxna, men att få prata med andra i samma ålder och med liknande erfarenheter skulle underlätta rehabiliteringen.

Känner sig mindre attraktiva

Maria Olssons studier visar att fyra av tio killar och närmre åtta av tio tjejer som överlevt cancer känner sig mindre attraktiva på grund av ärren och är mer missnöjda med den sexuella förmågan än kontrollgruppen. Missnöjet med den sexuella förmågan hade mer psykologiska än fysiologiska orsaker.

– För tonåringar och unga vuxna betyder utseendet mycket och ärr efter en cancerbehandling ska inte nonchaleras, säger hon.

Hon anser att mer samtalsinsatser och psykologiskt stöd behövs mot slutet av behandlingen. Hennes råd är att ställa öppna frågor, om till exempel biverkningar av behandlingen, och sedan gå vidare när man märker att patienten vill prata.

– Det viktiga är att visa att man är beredd att prata också om detta.

Mer om ämnet

Senaste jobben

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida