VÄLKOMMEN TILL SVEAS RIKE

När Karesuandoborna kallar kommer syster Svea, en bygdens dotter som känner de sina.

En tidig sommarmorgon tar sig Vårdfacket till Sveriges nordligaste socken, Karesuando, där distriktssköterskebarnmorskan Svea Hennix huserar. Mil efter mil med skog svischar förbi, och då och då en liten by eller enstaka gård. Framme i Karesuando hittar vi snart den lilla sjukstugan, filial till Vittangi vårdcentral, elva mil bort.

Vi stiger in och tas varmt emot av syster Svea. Hon har en plan för dagen och skickar genast i väg fotografen för att hämta den första patienten. Att vara distriktssköterska i glesbygd kräver en person som kan bestämma och se till att det som ska göras blir gjort, så med några snabba penndrag har hon ritat en karta som fotografen får i handen på väg ut.

Byn är inte stor; bara några minuter senare är de tillbaka och Svea tar emot samekvinnan Elli, iklädd sin finaste sommardräkt. De har mycket att prata om, födda och uppvuxna i trakten som de är båda två. Medan prover tas och blodtryck kollas avhandlas det viktigaste på ömsom finska, ömsom samiska. Svea passar på att öva på samiska när hon får tillfälle. I detta trespråkiga distrikt är det nästan en nödvändighet att kunna alla språken.

– Då passar det bra med mig, säger hon och skrattar, jag är en bastard; lite lapp, norsk, finsk, rysk och svensk.

Och kanske ska det vara en bygdens dotter som stiger in i »pörtet«; som känner sina egna och vet att de inte ber om hjälp i första taget. Att kunna se och lyssna ser hon som det allra viktigaste, »jag märker på en gång om det är något som inte är bra och då frågar jag«.

Kanske behövs också en människa som vet hur livet här har varit. Många var som barn borta från föräldrarna långa tider. De bodde i »arbetsstugor«, skolhem, för att kunna gå i skola. Patienter har berättat för Svea om en eländig tillvaro, om hur de berövades sitt modersmål: de fick stryk om de inte pratade svenska.

Svea känner de allra flesta i sitt distrikt och många är hon också släkt med, på gott och ont. Hon förstår människorna här, vet att de inte säger så mycket och att hon måste göra en bedömning även utifrån det de inte säger. Hon vet också att de reder sig och att hon inte behöver titta till dem hela tiden; de har mycket kontakt med varandra och är trygga. Men hon måste vara noga med sin professionalism och vet att hålla lite distans för att kunna ge god vård. Och hon kan förstås inte berätta för Vårdfacket om de många speciella händelser hon har varit med om genom åren, eftersom det skulle vara möjligt att känna igen händelser och personer.

Men när det händer något allvarligt, då ringer Karesuandoborna allra först till syster Svea. Sedan 112. Därför är Svea alltid först på plats. Det var hon också den gången hennes sextonårige systerson omkom i en motocrossolycka. »Det var tungt«.

Även när människor dör i sitt hem kommer syster Svea, och numera även församlingens kyrkoherde. Svea konstaterar dödsfallet och gör tillsammans med de anhöriga den döda i ordning och lägger henne i kistan. Utsjungningen, som bisättningen kallas här, håller Svea och prästen i tillsammans. De sjunger och prästen läser de traditionella verserna.

Svea vet hur mycket kristendomen betyder för många. Just här levde och verkade Lars Levi Laestadius under många år på 1800-talet. Hans pörte står kvar vid prästgården i Karesuando och hans lära är fortfarande stark.

Det stöd Svea nu har av prästen saknade hon i många år. Ofta stod hon ensam hemma hos familjer drabbade av tragedier. Men att ensam möta en familjs sorg samtidigt som hon skulle sköta allt det praktiska blev i längden för tungt. Även om hon är en självständig människa, van att lita till sig själv och klara allt, blev det en dag för nio år sedan för mycket. Hon orkade inte längre vara den som både tröstar ledsna människor och har hand om vården i övrigt. Svea kontaktade församlingen och bad dem ringa efter den präst som hade sökt kyrkoherdetjänsten. Eftersom det händer saker när hon vill, så kom Sven-Åke Nilsson. Det blev en stor lättnad för Svea.

Sjuksköterskeyrket är på sätt och vis ett arv efter farmor. Hon var inte sjuksköterska, snarare »klok gumma« som koppade, förlöste kvinnor och tog hand om de döda. När hon förlöste kor fick Svea hjälpa till att dra ut kalvarna. Att få vara med farmor som var så duktig betydde mycket för henne. När hon ser unga i dag som mår dåligt, är vilsna och inte vet vad de ska bli, blir hon bekymrad och önskar att de finge vara mer med sina föräldrar och mor- och farföräldrar, ett råd hon också ger.

Svea är stolt över sitt yrke, »ett av de absolut viktigaste«, och vet vad hon kan och vad hon vill. En gång i tiden ville hon bli polis, men är glad att det inte blev så. Hon tycker om att vara sjuksköterska, att vara nära människan.

– Det allra viktigaste är mötet med patienten, och att alltid ha dörren på glänt.

Någon teknikvän är hon däremot inte. Visst ser hon datorns fördelar, men hon tycker att den tar för stor plats och stör mötet med människan.

 

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida