Så gick de vidare

Många utbildar sig, ändå tycks bristen akut inom flera av Vårdförbundets yrkesgrupper. Vart tar alla vägen? Vårdfokus har mött Sara, Björn, Kerstin, Christel och Linnéa som har gjort olika val.

Sara Törnquist, 42
Utbildning: barnmorska
Jobbar:på Karolinska universitetssjukhuset i Solna och som volontär i Kenya
Bor: Stockholm 

Sara vill vidga sina vyer
Numera är Sara Törnquist väl bekant med den allt annat än raka vägen till Kinondo Kwetu community clinic i Kenya. Grusvägen kryssar mellan hus, mango- och cashewnötsträd. Den går genom fattiga byar där ett öppet sår kan betyda blodförgiftning och där gravida kvinnor fortfarande dör i barnsäng. ?

— Jag är helt fascinerad av personalen. De är så otroligt engagerade och kunniga inom både allmänmedicin, mödravård, förlossning, vaccinationer och allt som rör patienter med både hiv och tuberkulos. Dessutom arbetar de konsekvent med små resurser. ??

Första gången hon åkte dit var drygt ett år efter examen 2009. Systerns 40-årsdag skulle firas där med hela familjen. Sara ville följa med men hade inte riktigt råd. När hon tittade på hotellets webbplats upptäckte hon att det drivs av en svensk familj — och att de precis hade startat en klinik i närheten. Via mejl bad hon att få komma som volontär.

??Kliniken startades för att familjen ändå ständigt fick ta emot människor mitt i natten som behövde lift till sjukhuset i Mombasa eller hjälp med en förlossning. De har nu en stiftelse och erbjuder sjukvård för en billig peng. Redan första året kom fler än 14 000 patienter.

?— De som inte har råd att betala får komma ändå, berättar Sara. ?

Det var ingen tillfällighet att hon läste grundutbildningen på Röda korsets högskola. Hon har alltid varit intresserad av mänskliga rättigheter och har studerat antropologi, stats- och genusveten­skap innan hon bestämde sig för att läsa till sjuksköterska. Delar av sin praktik gjorde hon i Sydafrika. Genom arbetet i Afrika har hon lärt sig att improvisera.

?— Det gäller att söka alternativa behandlingsvägar och lösningar som fungerar i praktiken när det saknas allt från ström och läkemedel till doktorer.

??Även om människor inte svälter i Kenya finns det sällan pengar för att bekosta sjukvård. ?

— Många här har råd att bo och äta, mest för att de gör allting själv och odlar sin egen mat, men så fort det kommer till sjukvård och mediciner så har de inga pengar. Det är en kontantlös kultur som inte alls stämmer överens med den moderna världen där allt ska betalas och avlönas i pengar.

Björn Åhlén, 53
Utbildning: intensivvårdssjuksköterska
Jobbar: inom ambulanssjukvården (tjänstledig) och egenföretagare
Bor: Grönnäs utanför Göteborg

Björn vågade lita på sig själv
Björn Åhlén letade efter ett sätt att snabbt skära upp kläderna på ett stort antal personer vid till exempel sanering efter ett farligt ämne. Men han hittade inget. Det här var i början av 2000-talet när han arbetade som medicinsk koordinator på Räddningsverket, numera omdöpt till MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Han började utveckla ett eget verktyg tillsammans med två kolleger och en ingenjör och med pengar från EU-projektet Medicinsk teknik i Värmland. De utvecklade, testade och modifierade, men produkten hamnade i EU-projektets byrålåda. De tre kollegerna drev då själva fram en färdig produkt, ett skärverktyg som tar sig igenom långt mer än tyg. Nu säljer de verktyget över hela världen för användning i utryckningsfordon och på akut- och traumacentrum via sitt företag ES Equipment. 

Kerstin Blomqvist, 61
Utbildning: disputerad sjuksköterska inom området smärta hos äldre
Jobbar: lärare och forskare på högskolan i Kristianstad, medförfattare till Att möta personer med demens
Bor: Kristianstad

Kerstin vill ge stabil yrkesgrund
Redan under sin egen grundutbildning till sjuksköterska på 70-talet var Kerstin Blomqvist övertygad om att hon skulle bli lärare. Då var forskning inom omvårdnad ovanlig och först efter magisterutbildningen vid Lunds universitet insåg hon läraryrkets möjligheter.— Det handlar om att trollbinda unga blivande sjuksköterskor och ge dem en bra och stabil grund att utgå ifrån.

Hon arbetar vid Högskolan i Kristianstad och bjuder gärna på sig själv i klassrummet genom att berätta historier som kan knytas samman med svåra ämnen som förenklar och förtydligar på samma gång. Sådant som skapar broar mellan teori och praktik.

— Vi jobbar mycket med seminarier där studenterna uppmanas att tänka självständigt och använda berättelser som en möjlighet för att väcka känslor och förstå.

Då är det inte så svårt att trivas på jobbet.

Christel Wendt, 61
Utbildning: sjuksköterska, vidareutbildad i onkologisk och palliativ vård, doktorand på halvtid vid Malmö högskola
Jobbar: hematologen vid Skånes universitetssjukhus i Lund
Bor: Lund

Vill få fler att prata om sex
Christel Wendt forskar kring sexuellt välbefinnande efter behandling av malign blodsjukdom. Redan när hon första gången hörde talas om graft versus host disease, en komplikation som kan drabba stamcellstranplanterade i underlivet, bestämde hon sig för inriktningen. Magisteruppsatsen Sexuellt välbefinnande hos kvinnor efter behandling av malign blodsjukdom gav bra uppmärksamhet när den presenterades internationellt 2008. När det kommer till intimitet och sexualitet hade kvinnorna inte fått den information de önskade, visade den.

I dag är Christel Wendt halvvägs igenom som doktorand. Hon hoppas att läkare och sjuksköterskor ska våga prata om sex och samlevnad, lika spontant som man ställer en fråga om ork och yrsel.

— Det duger inte att avfärda en femtioåring som sexuellt inaktiv när studier visar att människor är sexuellt aktiva ända upp i nittioårsåldern, kanske ännu längre.

Linnéa Nilsson, 37
Utbildning: operationssjuksköterska
Jobbar: säljare på läkemedelsbolag, delägare i restaurang
Bor: Kristianstad

Behåller kontakten med vården
Linnéa Nilsson lämnade Centralsjukhuset i Kristianstad för att bli säljare av hemostatikum. Det var under en utbildningsdag på jobbet med Baxter Medical som hon fick veta att de sökte en säljare.

— Jag kände direkt att det var ett arbete för mig.

Fem år senare åker hon södra Sverige runt. Ena dagen i Jönköping, nästa i Göteborg för att avsluta i Malmö.

— Jag sitter mycket i bilen, men träffar kolleger runt om i landet som på sätt och vis blir mina vänner.

Flera gånger i månaden besöker hon operationssalar för att ta del av en speciell behandling eller vara med som en resurs när operatören, eller operationssjuksköterskan, använder en ny produkt.

— Det gör att jag behåller min identitet som operationssjuksköterska.