Vad hände Emilie?

Analyser av små, små spår fäller ofta en brottsling. Läs Karin Wahlbergs specialskrivna novell om vad som kunde ha varit verklighet.

1 februari 2008

Ljuset från lysrören skar rakt in i pupillen och sprängde huvudet i bitar. Emilie ville inte vara där hon var, på sjukhuset, i ett akutrum som var lika naket som hon själv kände sig. Eller snarare var, i bokstavlig mening.
Samtidigt var hon i trygga händer. Hon hade varit nära döden, hörde hon att någon viskade när de kom fram till sjukhuset. Hade slutat andas.
Hon mindes inget, och det skrämde henne. Hennes första black out. Skammen vred sig i hennes bröst. Var hon en dålig kvinna nu?
Vad var det i drinken? Och vad gjorde han sedan? Eller dom, för hon hade ett svagt minne av att när han la sina armar om henne öppnades dörren till sovrummet hemma hos bästisen, och olika röster skrattade. Eller dräglade. För någon sa, vad fan, hon är ju vår!
Kroppsdel för kroppsdel hade hon nu klätts av, och läkaren inspekterade blåmärken, sår och andra blessyrer. De tog blodprover, men hon kunde inte lämna ett urinprov för det gjorde så ont när hon kissade. Det ordnar sig, ska du se, sa läkaren. Jag tappar dig försiktigt med en kateter.
Läkaren, som hade vita plasthandskar, frågade vänligt om hon drack ofta. Det kan du ta och skita i, hade hon lust att svara, men det gjorde hon inte.
-Normalt, sa hon, och upptäckte till sin fasa att hon sluddrade.

Huden knottrade sig. Läkaren, som var rätt okej egentligen, skötte sitt i det tysta och bad henne gapa, och drog sedan runt en sudd på en pinne i munnen, och tittade därefter noga på hennes ögonvitor, klippte av några hårstrån från huvudet och la i ett kuvert och fortsatte sedan med att skrapa under naglarna med en trästicka. Emilie lät allt ske.
Undersökningen var egentligen varken smärtsam eller otäck. Vid närmare eftertanke var hon glad över att någon brydde sig om henne. Johan, det jävla svinet, hade i varje fall inte gjort det. 
– Så du minns inte så mycket efter drinken, sa läkaren snällt och neutralt medan hon och en sjuksköterska hjälpte henne att lägga benen i benstöd.
– Men jag drack faktiskt inte så mycket …
Hon ville försvara sig. Men läkaren och sjuksköterskan hade tystnat och liksom stannat i sina rörelser.
– Om det gör väldigt ont när jag undersöker dig ska du säga ifrån, sa läkaren. Du är rätt ordentligt skadad, jag vet inte vad de kan ha fört in, men vi ska se till att du blir återställd, så du vet det med en gång.
Hjärtat bultade så att hon varken hörde eller såg.

Så knackade det på dörren till undersökningsrummet.
– Jag vill bara berätta att dina föräldrar har kommit och väntar på dig utanför, sa undersköterskan moderligt.
Mamma. Och pappa!
Nej!
Hon ville inte vara med längre. Bet därför ihop medan undersökningen gjordes, klädde sedan på sig och frågade efter var toaletten låg.
När hon stapplat ut i korridoren såg hon sig om. De satt väl i väntrummet, tänkte hon och gick i motsatt riktning ut ur huset, ut på gatan, yr och vinglande, men hon måste bort. Rädslan sköt undan smärtan. Hon vände sig om, ingen var efter.

Smet runt sjukhusets jättelika huskropp, över den toviga gräsmattan på baksidan, vidare mot skogen och in mellan trädstammarna, och kom ut på landsvägen just som bussen kom. Hon steg på och hade sinnesnärvaro nog att få fram pengar till biljetten till Munkfors.
Färden blev ett helvete. Hon mådde pyton, och måste av. Måste få luft.
När spårhunden fann den döda kroppen efter Emilie, 15 år, nära skogsbrynet tre mil söder om Munkfors hade tolv timmar gått sedan hon lämnade sjukhuset. Ingen förstod någonting. Framför allt inte varför hon hade dött.

 

Följ med på brottsutredning!
Om Emilie hade varit en verklig person skulle hennes kropp ha skickats till Rättsmedicinalverket i Linköping. Där skulle vårdens detektiver, bland andra biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor, med minutiös noggrannhet ha utrett dödsfallet.

 

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida