CHEFREDAKTÖREN HAR ORDET. Sedan början av mars vårdade hon patienter med covid-19 mitt i coronasmittans epicentrum.

Häromdagen dog hon. Dödsorsaken är visserligen inte fastställd men det är ett faktum att hon hade testats positiv för covid-19 en kort tid tidigare och nu var hemma, sjukskriven med symtom. Det är bottenlöst sorgligt och fel att det kunde hända. Det är många som sörjer henne. Frågorna hopas: var hon tillräckligt skyddad när hon och kollegerna utförde sitt svåra värv?

Det skaver i mig. Ingen ska behöva betala med sitt liv för att hen jobbar i vården och räddar liv i en av de värsta pandemier vi haft.

Coronamonstret fortsätter sitt obarmhärtiga krig och ger stora konsekvenser för alla. Många av er har med kort varsel fått byta arbetsplats. En distriktssköterska kan plötsligt finna sig tvungen att jobba på akuten. I Stockholm har krisavtalet lösts ut vilket innebär maratonpass på tolv timmar upp till 60 timmar i veckan. Dessutom är sommarsemestrarna ännu mer hotade än vanligt. Arbetsgivaren har föreslagit att semesterperioden förlängs och att man till och med ska kunna skjuta upp den till december. Som tur är har Vårdförbundet, till skillnad från många andra fackförbund, satt ned foten och sagt nej. Ni behöver så väl er återhämtning under årets ljusa tid.

När marken gungar under fötterna är det tydligt vad som är viktigast i livet:  Hälsan, de nära relationerna och de mjuka värdena. Den senaste bilen, prylen eller resan betyder ingenting i relation till det. Jag hoppas att när vi kommer ut på andra sidan, när allt sedan ska bli som vanligt är detta uppenbart i hela det kollektiva medvetandet. Att det nya normala är att vi värnar varandra på alla plan, även vårdpersonal. Har vi inte hälsan och varandra spelar det andra ingen roll.

Jag tänder ett ljus för Marielle, håller en tyst minut och hoppas på bättre tider.