Jonatan Westin: Bara en tidsfråga innan arbetstiden kortas – så har kampen förts genom åren
SKR håller emot i arbetstidsfrågan. Ett ja till Vårdförbundet leder till liknande krav från andra fackförbund. Men det är en sista suck av motstånd. I takt med att opinionen för arbetstidsförkortning växer kommer strejkviljan och kraven på lagstiftning öka, skriver Vårdfokus reporter Jonatan Westin i en kommentar.
Under 1900-talet ändrades arbetstiderna flera gånger genom lagstiftning, motiverat som en investering i befolkning och arbetskraft. Mer fritid höjde levnadsstandarden samtidigt som det gav utvilade arbetare som kunde producera mer under en större del av livet.
Men från högern och arbetsgivarna var det ständiga protester. Föregångaren till Svenskt Näringsliv – Svenska arbetsgivareföreningen, SAF – uttalade sig i en utredning om den första arbetstidslagen från 1920 på följande sätt:
”Vi anse den lagfästa arbetstidens införande hava varit en stor olycka för hela vårt land…Till det svåra, nära förtvivlade ekonomiska läge, vari vårt land nu befinner sig, har den varit en bidragande orsak.”
SAF oroade sig framför allt för spridningseffekter, om ett löntagarkollektiv fick bättre villkor skulle andra ställa liknande krav. Det skulle, menade man, öka kostnaderna och ge brist på vissa yrkeskategorier. En arbetstidsförkortning betraktades som något oåterkalleligt, det skiljde sig från en vanlig löneförhöjning vars värde urholkas av inflationen.
SAF underminerade kravet om allmän arbetstidsförkortning genom att förorda flexibla och individuellt anpassade arbetstider. Något som lever kvar än i dag.
SAF var skickliga på att styra utvecklingen trots sitt underläge i opinionen. Vid avtalsförhandlingarna 1965/66 fanns det hot om både storkonflikt och lagstiftning om kortare arbetstid.
Då gjorde SAF ett undantag från sin tidigare hållning och gick med på att genom avtal förkorta arbetstiden från 45 till 42,5 timmar. Avtalet upphöjdes i praktiken omgående till lag. Det kan ha bidragit till att 40-timmarsveckan dröjde ytterligare några år.
På 70-talet vann sextimmarsarbetsdagen brett politiskt stöd. Kraven kom framför allt från kvinnorörelsen, som såg kortare arbetstid som ett sätt att öka jämställdheten efter kvinnornas intåg på arbetsmarknaden. SAF underminerade kravet om allmän arbetstidsförkortning genom att förorda flexibla och individuellt anpassade arbetstider. Något som lever kvar än i dag.
Det finns gott om positiva exempel, både från branscher i Sverige och från andra länder som gjort storskaliga försök med förkortad arbetstid. Forskning visar att alla kan vinna på det, även arbetsgivarna och staten.
Under 80-talets ekonomiska kris och politiska högervridning började arbetstidsförkortningar betraktas som dyra och ohållbara reformer. Det har hållit i sig fram till dags dato, men nu vänder vindarna på nytt. Det finns gott om positiva exempel, både från branscher i Sverige och från andra länder som gjort storskaliga försök med förkortad arbetstid. Forskning visar att alla kan vinna på det, även arbetsgivarna och staten.
I en tid då stress och arbetsrelaterad ohälsa ökar kraftigt och personal tvingas gå ner i arbetstid för att inte gå sönder blir det märkligt att, som Svenskt Näringsliv och SKR gör, prata om arbetstidsförkortning enbart som en kostnad.
En stor del av befolkningen vill ha en arbetstidsförkortning, flera fackförbund kräver det och Socialdemokraterna har återväckt tanken på det som en nödvändig (och eventuell valvinnande) reform. Argumenten är som hämtade från början av 1900-talet: det är ett skydd mot skador och ohälsa och en nödvändig investering i befolkningen och arbetskraften.
SKR håller givetvis emot. Ett ja till Vårdförbundet leder till liknande krav från andra fackförbund. Men det är en sista suck av motstånd. I takt med att opinionen för arbetstidsförkortning växer kommer strejkviljan och kraven på lagstiftning öka. Under ett sådant hot kommer arbetsgivarna slutligen att vika sig. Det kanske inte sker nu, kanske lyckas inte Vårdförbundet få igenom alla sina krav. Men årets avtalsstrid kommer att ha bidragit till att många en dag jobbar mindre. Det är en tidsfråga.