”Borde vi alltid ha jour dygnet runt?”
Här trodde jag att jag läst till sjuksköterska, ett yrke bland andra yrken med rättigheter och skyldigheter. Här tänkte jag att det där ”kallet” var föråldrat. Så fel man kan ha.?
”Sjuksköterskor får enligt lag inte vägra arbete men möjligheten att kringgå denna rättsregel finns för dem som ännu inte har en anställning. Vad de som gått i stridsåtgärd gör är att subtilt tacka nej till vad de inte tycker är en rimlig lön. Är det här moraliskt och etiskt korrekt när det är patientsäkerheten som blir lidande?” ?
Citatet är från en debattartikel i Västerbottenskuriren av Anna Borgh, civilingenjörstudent i Umeå. Inte visste jag att tacka nej till ett jobb var likvärdigt med arbetsvägran. Det är inte ekonomin och de politiker som beslutar kring arbetsmiljö och löner som gör att vården blir lidande. Det är alla dessa sjuksköterskor som inte tar sitt kall på allvar, som tror sig ha rätt till semester, lön, rimliga arbetstider och ork att göra något efter arbetspassets slut.?
Egentligen borde varken sjuksköterskor, socionomer, lärare, läkare eller andra yrken inom offentlig sektor ha rätt till ledigt. Det finns ju människor som är nödställda dygnet runt. Vi offentligt anställda borde ha jour dygnet runt, betalt såväl som obetalt.?
De som väljer att arbeta inom offentliga yrken är faktiskt till för samhället, inte kan de väl räkna med att få samma rättigheter som andra människor? Det är det jag borde lärt mig under mina tre års grundutbildning på universitetet. Om jag tolkar Anna rätt.??
Och jag tror tyvärr inte Anna är ensam om att tänka så. Jag kan känna mig skyldig för att jag vill ta ledigt när det fattas folk. Bara tanken på eventuell sjukskrivning får mig att känna mig som världens bov. Något jag jobbar med att inte känna — eftersom det faktiskt inte är mitt fel att skatterna sänks, att bemanningen dras in och att kraven på vården ökar medan resurserna minskar. Det är inte mitt enskilda ansvar att rädda världen.?
Jag är bara människa. Eller vänta. Jag är ju sjuksköterska. Inte kan jag väl vara både och??
— Sandra Olsson,
sjuksköterska inom akutgeriatriken