Lyssna på patienten gäller inte alla
Varför blundar vården när jag söker för somatiska besvär?
Det har hänt att jag fått en uppmaning av min psykiatriker att besöka en vårdcentral eller annan instans med somatiska bekymmer. Men jag har fått återvända utan meningsfull hjälp. Ibland har jag sökt för samma krämpa tre gånger. Då måste psykiatrikern ringa, skicka en onödig remiss eller på annat sätt intyga att mitt ord som patient gäller och att jag bör tas på allvar. Varför vuxna människor måste behandlas så vet jag inte. ?
Människor med svår psykisk sjukdom är en av de mest utsatta grupperna i samhället. Vi lever upp till 15 år kortare än den övriga delen av befolkningen och har ofta mycket dålig ekonomi. De flesta av oss dör faktiskt inte av missbruk eller genom självmord, som man kanske kan tro, utan av somatiska sjukdomar. Vanligast är cancer och hjärt-kärlsjukdomar, vilket kan tyckas konstigt med tanke på alla kontakter med vården som vi har.
??Vi tas inte på allvar när vi söker somatisk vård, det är där skon klämmer. Ryggsmärtor, magproblem och eksem — allt verkar kunna ha en psykologisk förklaring när det syns i journalen att man är ett ”psykfall”. Alla smärtor beror på att man spänner sig för mycket, alla magproblems ursprung sitter mellan öronen och allt som kan bero på stress i väldigt vid mening viftas bort. I stället för vård skickas vi tillbaka till psykiatrin. Många psykiatripatienter vittnar om att de inte blir hörda. Och vi dör.??
Finns det en föreställning inom vården att personer med psykisk sjukdom inte kan drabbas av somatiska sjukdomar? Eller beror det på fördomar? Tror man inte att vi är så tillförlitliga när det gäller att beskriva eller berätta om våra egna hälsotillstånd? Men inte ens om man är så sjuk att man inte kan ha meningsfull konversation ger det vården rätt att strunta i en patient. Varför skulle inte en person med svår schizofreni kunna drabbas av cancer??
Många behandlare inom psykiatrin tycker också att det här är ett problem. Jag möter läkare som peppar och säger att man ska ”stå på sig” och ”tjata” för att få vård. I värsta fall tycker de att man ska klaga mer officiellt, ringa enhetschefer eller höra av sig till patientnämnden. Gör man det ses man ändå som det där virriga ”psykfallet” som är jobbigt och tyvärr inte helt trovärdigt. Det inser även psykiatriker, som då i ren frustration själva ringer till andra vårdenheter eller skickar den där onödiga remissen. Jag undrar hur mycket tid psykiatrin lägger på det här? En arbetsuppgift som borde vara helt onödig. ?