Reflekterat

Doktorer presenterade forskning om invandrares och flyktingars hälsoläge i Europa. Stor uppmärksamhet var riktad mot diskriminering och etik. Eller?

Jag reste till en konferens i Malmö om hälsoläget bland invandrare och flyktingar i Europa. Forskare berättade bland annat om hur ecuadorianer diskrimineras av hälso- och sjukvårdspersonal i Spanien. De talade om hur politiker och andra beslutsfattare borde koppla ihop människorätt med frågan om vård på lika villkor för alla, inklusive de papperslösa. Vi aktiverades i en diskussion om etiska förhållningssätt inom forskningen, en invandrargrupp kan ju stigmatiseras av negativ uppmärksamhet. Jag lyssnade på kortföreläsningar om hur gravida invandrarkvinnor och deras nyfödda barn hanteras i våra hälsosystem. Någon hade frågat sig om invandrarmän har lättare att bli deprimerade än sina kvinnor, och i så fall varför?

Konferensen pågick i tre dagar, vi var cirka 200 del-tagare. I priset ingick luncher med god och näringsriktig kost samt fikapauser med läckra tillbehör. Vid pauserna trängdes vi runt den fristående serveringsdisken. Många kontakter knöts, det pratades på många språk.

Den första eftermiddagen satt jag lite vid sidan av med mitt kaffe och en chokladpralin när jag plötsligt fick syn på en gammal man som haltande föste sin skeva rollator genom gruppen av konferensdeltagare som försåg sig med förfriskningar. Mannen tittade ned i golvet, han såg sliten ut, det grå skägget var ojämnt och tovigt, håret var stripigt och han var klädd i trasiga, smutsiga kläder. På rollatorn hängde plastpåsar med tomma ölburkar, och bylten av tyg och papper låg i en korg på vagnen. En uteliggare som hade sökt sig till en bekväm soffa och en toalett med rinnande vatten, tänkte jag. Efter mannen gick en ung väktare. Stramt och strikt klädd i sitt väktarföretags uniform utförde han sitt uppdrag, att fösa den gamle mannen genom hopen av medicinska forskare och föreläsare, mot forskningscentrumets utgång.

Väktaren var mörk, hade sydasiatiskt utseende och jag la märke till en djup, längsgående rynka i hans panna. Han såg mycket olycklig ut. Han höll sig på lite avstånd bakom den gamle, ville liksom inte låtsas om att han hade med avvisningen att göra.

De passerade oss, helt ljudlöst. Konferensen om minoritetsgruppernas hälsoläge fortsatte.

TEXT: Eva Hammad, skolsköterska