Samtal som »renande bad«
Hälsostödjande samtal hjälpte makar, där den ena var svårt sjuk, att prata om sin livssituation. Samtalen upplevdes som helande, men paren hade velat ha dem tidigare i sjukdomsprocessen.
Familjer där en medlem vårdades i palliativ hemsjukvård bjöds in till en studie som innebar att de skulle delta i tre hälsostödjande samtal, ledda av forskande sjuksköterskor. Sex par, där en av makarna var sjuk, tackade ja.
Forskarnas tanke var att om familjen får samtala om existentiella frågor, inte bara få information, så skulle det stödja deras upplevelse av hälsa och välbefinnande.
– Ibland lever familjer med föreställningar om sin livssituation som kan hindra dem från att finna strategier för hur de ska hantera sin vardag. Genom att ställa frågor som utmanade deras sätt att tänka och handla kom de på nya strategier och vågade tänka annorlunda, berättar en av sjuksköterskorna, Eva Benzein.
Samtalen hölls i familjens hem. Vid det första mötet var familjens situation i fokus. Temat vid det andra samtalet var det som paren hade beskrivit som svårigheter (lidande). Det tredje och avslutande samtalet handlade om det som upplevdes positivt, som gav mening (hopp).
Den sjuke maken/makan ombads att börja berätta om sin livssituation i samband med sin sjukdom. Därefter berättade partnern sin historia. Flera upplevde det initialt väldigt påfrestande att sammanhållet berätta om sin cancersjukdom och hur den hade påverkat hela familjen, men de framhöll det väsentliga i att få sätta ord på det. Att få berätta kändes skönt och att få lyssna till varandras berättelser var positivt. Det gjorde att de lärde sig nya saker om varandra, trots att de hade levt tillsammans i många år.
Samtliga par beskrev att samtalen var helande. De sår som den förestående döden hade orsakat kunde läka med hjälp av samtalen. En kvinna beskrev dem som ett renande bad, att de var läkande och helande som medicin. Med stöd och vägledning av forskarna kunde makarna tala med varandra på ett sätt som de inte hade gjort tidigare. För en del av paren var det första gången de pratade på det sättet. Men samtalen genomfördes i ett relativt sent palliativt skede och paren hade velat ha dem tidigare i sjukdomsprocessen.
Eva Benzein tror inte att det är så vanligt att man pratar så ingående om hur man mår; ofta vill den sjuke skydda sina närmaste.
– Det är en smärtsam process att berätta om det som är svårt, men då någon utifrån frågar kan man tänka i nya banor. Det är ett förhållningssätt som också kan appliceras på den vanliga vården, säger hon.
Samtalen fokuserar på resurserna både inom och utom familjen. Flera av familjemedlemmarna beskrev samtalen som ett sätt för dem att bli synliga. De var inte vana från sjukhuset att ses som en resurs till sin sjuke make/maka eller att vara efterfrågade, vare sig när det gällde erfarenheter, synpunkter eller sin historia.
Eva Benzein önskar att sjuksköterskor i större utsträckning ska anta ett mer familjefokuserat förhållningssätt, där individen ses i ett sammanhang tillsammans med sina närstående.
– Det handlar om ett förhållningssätt, en attityd. Jag möter ofta synen att »vi har inte ansvar för patientens anhöriga«. Men om de närstående ses som en enhet tillsammans med patienten ökar förutsättningarna för att samtliga mår bra.