Värdegrund. Floskler eller ledstjärna för vården?
De flesta verksamheter har en värdegrund. Sällan har de varit så angelägna som nu när vården bedrivs av många olika vårdgivare. Frågan är: blir värdegrunder annat än fina ord i dokument som snart glöms bort?
Det har gått tio år sedan Stockholms läns landsting skapade Värdegrund för hälso- och sjukvården. 68 sidor av fina ord om hur landstinget vill att vårdens personal ska bemöta patienter och närstående. Det handlar om etik, moral och värderingar och bygger bland annat på den värdegrund som formuleras i hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf:
Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården ska ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet. Den som har det största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården.
Värdegrunden för Stockholm godkändes av ett enigt landstingsfullmäktige och i inledningen slår politikerna fast att landstinget ska skapa förutsättningar för personalen inom vården att arbeta utifrån den.
Har landstinget gjort det? Birgitta Sevefjord (V), oppositionslandstingsråd och en av dem som skrivit under dokumentet, tycker att det är svårt att svara på frågan. Svårt därför att värdegrunden delvis föll i glömska.
Samma år som dokumentet skrevs under blev det maktskifte i Stockholms läns landsting, och för den rödgröna majoriteten som tog över kom allt att handla om ekonomi och att få plus och minus att gå ihop. Värdegrunden, som hade varit en hjärtefråga för Kristdemokraterna, nedprioriterades.
— Fast i rättvisans namn ska sägas att det fokus som nu finns på patientsäkerhet är ett resultat av att de drev frågan så starkt, säger Birgitta Sevefjord.
Värdegrund för hälso- och sjukvården i Stockholms läns landsting blev inte mycket mer än ett dokument med fina ord att ställa i hyllan. Birgitta Sevefjord tycker det är synd att dokumentet inte fick större tyngd. För aldrig har väl behovet av en gemensam värdegrund varit så stort som i dag — när vården drivs både offentligt och av olika privata entreprenörer.
Socialtjänstlagen förstärktes för ett år sedan med en värdegrund för äldreomsorgen. Frågan är vad den kommer att innebära? Enligt den numera lagstadgade värdegrunden ska arbetet inriktas på att äldre får leva ett värdigt liv och känna välbefinnande. Sedan dess har debatten mest handlat om underbemanning, kompetensbrist, vanvård och privata vinstintressen.
På en av förra årets hearingar om kvaliteten i äldreomsorgen sa en tjänsteman från arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL, att det inte finns något direkt samband mellan resurser och god vårdkvalitet. Hon sa också att resurserna till äldreomsorgen inte har minskat. Må så vara, men glömde hon bara bort att antalet multisjuka äldre med stort vårdbehov har ökat? Och att allt färre äldre därmed får del av den offentliga äldreomsorgen.
Resurserna är begränsade. Frågan om hur vi i framtiden ska finansiera vår generella välfärd engagerar oroliga debattörer. På en annan hearing berättade en geriatriker att antalet personer som är 80 år och äldre i dag är omkring 490 000. När vi är framme vid 2050 beräknas de vara nästan dubbelt så många. Hur länge ska SKL nöja sig med att konstatera att resurserna inte har minskat?
Arbetsgivarorganisationen viftar bort frågan om resursbrist med att det är en för enkel förklaring till bristerna i äldrevården. Samtidigt varnar forskare och representanter för myndigheter, pensionärsföreningar, anhörigföreningar och fackförbund för vad underbemanning och kunskapsbrist kan leda till.
Om bemanningen är otillräcklig saknas tid för god vård. Det är tiden som betyder skillnaden mellan om Nils, 85, ska få stöd och hjälp att i lugn och ro klä på sig om morgnarna, eller om personal snabbt ska dra på honom kläderna.
Om kompetensen är otillräcklig kan det sluta som för 83-åriga Margareta. Hon avled efter några månader på ett äldreboende och i sin anmälan till Socialstyrelsen skriver hennes barn att mamman dog på grund av felmedicinering. Den kunde fortgå därför att boendet saknade sjukvårdspersonal med specialistkunskaper — och ansvar.
Som begrepp har värdegrund inte fallit i glömska. Organisationer, landsting, kommuner, företag — alla verksamheter med självaktning formulerar ett slags värdegrund. En av skribenterna i Värdighetsutredningen varnar till och med för att begreppet riskerar att bli urvattnat.
På Kvalitetsmässan i Göteborg diskuterade en läkare och två teologer värdegrunden för Karolinska universitets-sjukhuset, där ordet medmänsklighet är ett honnörsord. ”Ett ord som bara är skrutt om det inte praktiseras”, konstaterade läkaren Astrid Seeberger. Tid till möten är en förutsättning för en medmänsklig vård. Den tiden begränsas allt mer, sa hon.
Hur blir värdegrundstexter annat än fina ord?
Vårdens personal måste känna igen sig i värdegrunden. Utan igenkänning blir det bara floskler. För att den ska efterlevas behövs också ständiga utvärderingar, diskussioner och reflexioner. Att vända ut och in på sina värderingar, och att bearbeta svåra vardagssituationer, är ett sätt att utveckla sitt etiska medvetande. Och därmed hålla liv i värdegrunden.