INLEDAREN
Strejkade Vårdförbundet i sex veckor för en ynka halv procent? Nej, redan några veckor senare står det klart att resultatet går långt utöver siffrorna i avtalet.
Två dagar efter avtalskongressens ja till det nya löneavtalet fick vi ett pressmeddelande till Vårdfackets redaktion som gjorde oss överraskade och konfunderade. Jönköpingslandstinget hade redan gjort upp lokalt om ett nytt avtal för Vårdförbundets medlemmar. Dessutom på en högre nivå än det centrala avtalet. Kunde det stämma? Var det någon som skämtade med oss? Hade man i Jönköping suttit och förhandlat mitt under brinnande konflikt?
Jo, nyheten var sann. Och nu har vi förstås rest till Jönköping och pratat med de inblandade för att beskriva hur det gick till (sidan 8–11).
Hemligheten är att parterna har träffats regelbundet och hittat ett förtroendefullt samarbete. När det centrala avtalet hade godkänts var manegen välkrattad, den lokala överenskommelsen föll snabbt på plats. Flera andra landsting har följt efter, med lokala utfall högre än de garanterade nivåerna.
De senaste årens löneavtal har byggt på en samsyn, att man som parter gemensamt ska kunna koppla lönepolitiken till verksamhetens utveckling. Det har både arbetsgivare och fackförbund skrivit under på i de centrala avtalen.
Ändå har det inte fungerat så överallt i landet. Många lokala arbetsgivare har inte följt avtalets intentioner. Det var bakgrunden till strejken. Vårdförbundet tvingades ta till konflikt för att få arbetsgivarna att följa avtalet.
Vårdförbundets chefsförhandlare Margareta Öhberg beskriver på sidan 17 att hon under det långa arbetet med samtal och förhandlingar med Sveriges kommuner och landsting sett en stor förändring. »Nu erkänner Ingela Gardner Sundström och hennes kolleger i SKL:s förhandlingsdelegation att det inte har fungerat särskilt bra överallt.«
Uppenbarligen behövdes en strejk och all uppmärksamhet den förde med sig för att få arbetsgivarna att förstå.
I avtalet finns nu en passus som säger att man centralt ska ha ögonen på hur löneprocessen fungerar i de olika landstingen och kommunerna.
Agneta Jöhnk på SKL säger på sidan 18 att den individuella lönemodellen måste få tydligare genomslag. »Lyckas vi inte kommer vi inför nästa avtalsrörelse att möta krav på större centrala påslag och mindre utrymme i kommuner och landsting för individuella löner.«
Med det nya avtalet kan skl vara tydliga mot landsting och kommuner om hur lönebildningen ska gå till.
Förhoppningsvis kan budskapet även nå Västmanland. Där har lönerna släpat efter de senaste åren och missnöjet bland medlemmarna är stort (sidan 19). Kan en helt pekande hand från skl ändra på det? I så fall är det en stor framgång, både för Vårdförbundet och för SKL.