Många har gått med för att delta i lönekampen
På avdelning 35 på Helsingborgs lasarett är stridsviljan hög. Här tvekade ingen att gå ut i strejk. Många som tidigare lämnat förbundet har gått med igen för att få vara med i kampen.
Jag var förbannad på Vårdförbundet. Men nu när det har gjort en så här stor grej som att lägga strejkvarsel känner jag att jag vill vara med och kämpa till etthundra procent.«
Helsingborgs lasarett är det sjukhus i Skåne där flest sjuksköterskor är uttagna, cirka 600 av totalt drygt 1200 vårdförbundsmedlemmar. Men för upp till 200 var det vid strejkutbrottet oklart om de kunde lämna sin arbetsplats. Arbetsgivarna hävdade att strejken var samhällsfarlig.
En av de många avdelningar som har förberett sig för strejk är avdelning 35, en kirurgisk akutvårdsavdelning med 37 ständigt överbelagda sängplatser och 47 överansträngda sjuksköterskor. Bland dem Margaretha Skoog.
Hon berättar att båda hennes barn nyligen har fått jobb. Ändå tjänar de redan mer än vad mamma gör efter 25 år i yrket. Barnen tjänar 29 000 kronor i månaden. Själv får Margaretha Skoog nöja sig med 23 900.
För ett halvår sedan beslutade hon och ett tiotal andra på avdelningen att begära utträde ur Vårdförbundet. Det var deras sätt att visa sitt missnöje med hur förbundet företrädde sina medlemmar.
– Vi tyckte inte att det hände någonting i lönefrågan, säger Margaretha Skoog, som nyligen har ansökt om förnyat medlemskap
Efter strejkvarslet har de oorganiserade snabbt krympt från 22 till 5. När strejken bröt ut den 21 april var 42 av de 47 sjuksköterskorna medlemmar i Vårdförbundet. På hela sjukhuset har 162 personer sökt medlemskap på bara några veckor.
Det kan lätt tolkas som att de framför allt vill få tillgång till strejkkassan.
– Så är det knappast. Åtminstone inte för min del. Jag vill helt enkelt vara med och kämpa, säger Margaretha Skoog, som liksom flera andra medlemmar på avdelningen intygar att det än så länge inte råder någon osämja mellan dem som är fackligt engagerade och dem som har valt att stå utanför.
Ingen av dem tror att det över huvud taget är möjligt att bedriva någon verksamhet på avdelningen vid en strejk.
– Men om någon skulle försöka arbeta skulle vi nog bli sura. Då kommer åtminstone jag att försöka stå utanför ingången till avdelningen och fråga dem om de verkligen tänker jobba, säger sjuksköterskan Eva Andersson.
Att sjuksköterskorna på avdelning 35 tycker att Vårdförbundet gjorde rätt som valde att lägga ett strejkvarsel råder det ingen tvekan om. De är alla synnerligen trötta på de arbetsvillkor som gäller.
De beskriver hur de dras med ständiga överbeläggningar, är tvungna att jobba treskift med tjänstgöring både dag och natt samt måste vara beredda på att jobba alla storhelger. Det är ett ständigt pusslande med schemat. Eva Andersson beskriver hur hon i förväg fick jobba in helgerna för att kunna ta tre veckors sammanhängande semester.
De upplever att hjulet snurrar snabbare och snabbare samtidigt som det förväntas av dem att alltid göra ett lika bra jobb – utan att få något tack för det.
– Det enda politikerna och cheferna tjatar om är hur mycket minus vi går. Vi får alltid höra att det är vi, personalen, som kostar mest. Vi tillhör den tärande sektorn, säger Eva Andersson.
– Ingen av oss har blivit sjuksköterska för att bli rik. Vi tycker att arbetet är jätteroligt. Men därifrån till att bli förnedrade – det är så vi känner det. Att vi är utnyttjade och att vårt arbete med människor inte värdesätts.