Tankeväckande resor

Nyligen hemkommen från Palestina kan jag konstatera att likheterna är många i frågor som rör vården, våra yrken och våra organisationer. Men förhållandena och förutsättningarna är väldigt skilda.?

Palestinierna lever under ockupation. Murar och andra barriärer skär av byar och vägar, skiljer människor från varandra och omöjliggör ett normalt vardagsliv. Känslan av utsatthet är stor, när man om och om igen måste passera olika checkpoints där ett flertal unga, rädda och kraftigt beväpnade militärer patrullerar och kontrollerar alla.?

Vårdförbundet driver ett treårigt projekt för att stödja vår palestinska motsvarighet pnna i utvecklingen till en stark demokratisk organisation. Deras mål är att bli medlemmar i den internationella sjuksköterskeorganisationen icn.

Mötet med de palestinska kollegerna ger hopp om förbättring, samtidigt som de beskriver många svåra utmaningar. Hälsoläget för kvinnor och barn är ett stort problem i Palestina. Många är undernärda och lider av anemi. Det beror bland annat på fattigdom, men även på att kvinnorna föder många barn. Vi fick se flera högt specialiserade pediatriska avdelningar. Troligen beror det stora antalet för tidiga födslar på att så många kvinnor är undernärda och lever under svåra förhållanden.?

När det gäller arbetsvillkoren kämpar de palestinska kollegerna bland annat för deltidsarbete i vården, eftersom det är svårt för kvinnor att arbeta när de har familj. Det är en intressant frågeställning med tanke på hur vi i Sverige resonerar kring rätt till heltid.?

Positivt är att Palestina har många välutbildade sjuksköterskor och barnmorskor, samt att man nu gör reella satsningar på förebyggande arbete och primärvård, där våra yrkesgrupper har en viktig roll att fylla.? ?

En annan resa som är väl värd att kommentera är den som välfärdens yrkesgrupper gjort under det senaste seklet. Både Kommunal och Svensk sjuksköterskeförening firar i år hundraårsjubileum. Men trots samhällets fantastiska utveckling under denna tid finns fortfarande mycket ålderstigna rester kvar i värderingen av de yrken som av tradition är kvinnodominerade. Även om våra utbildningar sedan länge är akademiserade präglas värderingen fortfarande av rester från tiden då vår kunskap och arbetsinsats inte vilade på vetenskaplig grund och till stor del utfördes oavlönat i hemmet. ?

Det finns i dag ett enormt glapp mellan vad vi tillför och hur vi värderas. Så länge det glappet inte drastiskt minskas hämmas en positiv utveckling av vården och folkhälsan.?