Tretton fler i Vårdförbundet kan betyda att trenden har vänt
Plus 13 medlemmar i januari. Kanske har det vänt för Vårdförbundet, som hittills på tre år förlorat drygt 4 800 yrkesverksamma medlemmar — varav över 3 200 under förra året.
Statistiken över medlemssiffrorna har varit en dyster läsning de senaste åren. Det stora medlemsraset började hösten 2006, sedan den nytillträdda borgerliga regeringen hade höjt avgiften till a-kassan.
Men den nedåtgående trenden började tidigare, redan 2005. »Värdet av medlemskapet har inte motsvarat avgiften«, var en vanlig motivering från dem som valde att lämna förbundet.
Även om det största raset i medlemssiffrorna alltså kom runt årsskiftet 2006/07, har medlemmar under hela 2007 fortsatt att lämna förbundet i större utsträckning än nya har kommit till. Största tappet kom i och för sig i januari med ett minus på drygt 770, men i till exempel augusti och september minskade medlemsantalet med sammanlagt närmare ettusen.
De enda undantagen är de månader när nyutexaminerade studenter övergick från att vara studerandemedlemmar till att bli yrkesverksamma medlemmar. Under februari, juni och juli minskade antalet studerandemedlemmar; det är de enda månader då det är plus i statistiken för de yrkesverksamma medlemmarna.
Eva-Lisa Krabbe, förbundssekreterare i Vårdförbundet, är förstås glad över att förbundet har fått 13 medlemmar mer i januari. Men hon vill inte dra för stora växlar på det:
– Ännu törs jag inte säga att utvecklingen har vänt, vi måste nog åtminstone avvakta siffrorna för februari först, säger hon.
Eva-Lisa Krabbe anser att det fordras arbete på fler fronter för att locka nya medlemmar – och locka tillbaks dem som lämnat förbundet.
– De måste förstås känna förtroende för organisationen och se att vi når resultat när det gäller till exempel lönerna. Men det är också viktigt att de känner en gemenskap med organisationen lokalt.
Med det syftar Eva-Lisa Krabbe på bland annat chefer, lärare och de som arbetar inom exempelvis läkemedelsindustrin och på Apoteket. Deras arbete bygger på deras yrkeskunskaper men de ingår inte i en självklar yrkesgemenskap.
– Det gäller att skapa fler arenor där också de känner sig hemma, säger Eva-Lisa Krabbe.
En annan grupp som hon ägnar ett särskilt intresse är studenterna; ja, unga sjuksköterskor, biomedicinska analytiker och röntgensjuksköterskor över huvud taget.
Förbundet har satt upp ett tufft mål: dubbelt så stor andel av studenterna ska vara medlemmar vid årets slut än de var vid förra årsskiftet.
– Vi ligger lite efter där, konstaterar hon torrt.
Hur ska man då nå dit? Studenterna måste få ta del av det kollegiala utbytet, inte minst när de finns i den verksamhetsförlagda utbildningen.
– De ska betraktas som vanliga medlemmar, vara med på medlemsaktiviteter och så vidare. Visst blir det svårare att få kontinuitet i det eftersom de byter utbildningsplats hela tiden, men vi måste anstränga oss för att möta dem, säger hon.
Eva-Lisa Krabbe tycker att perspektivet har förändrats. Tidigare var det viktigt att markera att man var student; det var när eleverna betraktades som arbetskraft.
– Nu vänder vi på det. Studenterna är en del av verksamheten för att lära sig.
Medlemstappet innebär förstås också minskade intäkter från medlemsavgifter. Men enligt Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund har förbundsstyrelsen inte prioriterat bort någon större aktivitet.
– De minskade inkomsterna är en drivkraft till att jobba på ett annat sätt. Dessutom har vi kanske varit väl ambitiösa tidigare. Det handlar ju inte alltid om pen-gar. Vi måste ha personella resurser också för att genomföra det vi vill, och det har vi inte alltid haft, säger hon.
I december fick Vårdförbundets medlemmar dela på 20 miljoner kronor i återbetalda medlemsavgifter; pengar som inte hade gått åt under 2006.