Vårdförbundet jubilerar

I år fyller Vårdförbundet 30 år och Vårdfacket kommer under året att berätta om strider, besvikelser och glädjeämnen genom åren. Starten var inte helt enkel när fyra organisationer skulle gå samman.

Det är den 21 oktober 1976. I det gamla riksdagshuset i Stockholm inleds ett historiskt möte. Representanter för fyra yrkesorganisationer inom vårdområdet har samlats för att bilda ett nytt fackförbund, shstf, Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund. Det som i dag är Vårdförbundet.

Mötet var odramatiskt. Enigheten om bildandet var stor hos de fyra: Svensk sjuksköterskeförening ssf, Svenska barnmorskeförbundet sbf, Svenska laboratorieassistentföreningen slf och Medicinsk-tekniska assistentföreningen maf.

Men säger många – shstf fanns ju tidigare också. Ja, det stämmer. Men det shstf som bildades 1965 var en förhandlingskartell inom tco med tre medlemmar: ssf, slf och maf (med totalt 23 000 medlemmar). Barnmorskorna stod utanför. sbf hade 1956 i protest lämnat tco eftersom tco hade föreslagit att sbf skulle gå samman med ssf.

Kartellen shstf var i praktiken ett kontor med några få anställda och en styrelse och den saknade lokal organisation. De lokala förhandlingarna för enskilda medlemmar i någon av de tre organisationerna sköttes på delegation av sjuksköterskeföreningens ombudsmän. I övrigt utövades den lokala verksamheten av de tre organisatio-
nernas egna lokala enheter. Något som både innebar dubbelarbete och skapade svårigheter när shstf-kartellen ville förankra förslag och beslut.

– Vi brukade säga att shstf saknade fötter, berättar Marianne Lundqvist, ordförande i shstf 1976-1987.

Efter hand kom det ena förslaget efter det andra om behovet av en lokal shstf-organisation. Ett antal utredningar genomfördes också. Bland förslagen, som alla ratades, fanns uppbyggandet av en lokal shstf-organisation vid sidan av yrkesorganisationernas redan existerande.

Den enda stora förändringen som skedde under 1960-talet var ett beslut i barnmorskornas fullmäktige om att utreda ett samarbete med shstf-kartellen. Motiveringen var att man hade insett svårigheterna med att förhandla självständigt vid sidan av kartellen. Det ledde till ett serviceavtal mellan shstf och sbf 1972. Ett serviceavtal som skulle gälla till dess att sbf skulle bli medlem i shstf.

Vid det här laget hade behovet av en lokal organisation blivit allt tydligare, framför allt genom riksdagsbeslut på det arbetsrättsliga området, bland annat en ny arbetstidslag 1970 och förändringar som gav skyddsombuden ökade befogenheter 1972. Dessutom tillsatte regeringen en kommitté om medbestämmande, vars förslag blev grunden för medbestämmandelagen, mbl, 1977. Sedan kom även las, lagen om anställningsskydd, och förtroendemannalagen.

Eftersom de nya lagarna förutsatte lokala förtroendevalda ökade trycket på yrkesorganisationerna inom shstf-kartellen att skapa en slagkraftig lokal organisation.

Hur det skulle gå till och vilka krav som skulle tillgodoses fanns det dock skilda meningar om och det ledde till stridigheter, och då inte bara mellan de fyra utan också inom organisationerna.

Turerna var många, men man kan se några huvudfrågor. En var oron hos inte minst laboratorieassistenterna över att förlora sin självständighet som organisation vid en sammanslagning.

En annan huvudfråga var förhållandet mellan stora sjuksköterskeföreningen och de tre andra organisationerna (ssf hade fler medlemmar än de tre andra tillsammans). Hos många i de tre mindre fanns en rädsla för att sjuksköterskorna skulle dominera för mycket i ett nytt, gemensamt fackförbund. Här blev frågan om representationen i de beslutande organen den stora tvistefrågan. ssf sa först nej till de tre andras krav på garanterade platser för alla fyra i bland annat kongress och avtalsfullmäktige, men vek sig så småningom. Till sist kunde man ena sig både vad gäller principen och antalet, fyra per organisation.

– I ett inledningsskede var det inte fel med fasta platser, för att skapa trygghet hos de små förbunden, men så här i efterhand tycker jag att historien visar att vi små inte hade behövt vara så rädda för att vi inte skulle kunna hävda oss, säger Sam Wenngren, ordförande för medicinsk-tekniska assistenterna vid sammanslagningen.

Utvecklingen visar att han har rätt. De fasta mandaten togs bort på kongressen 1986 och 1994 blev Eva Fernvall, medlem i slf, förbundsordförande. Representanter för alla fyra grupperna har också funnits med i förbundsstyrelsen under de 30 åren.

Det fanns ytterligare en stor stridsfråga, operationsassistenternas ställning. ssf ansåg till en början att det bara skulle finnas en utbildning, den till operationssjuksköterska, medan maf slogs för sin assistentutbildning. Den striden löstes genom en informell överenskommelse om att de båda yrkesgrupperna skulle ses som likvärdiga.

I dag finns det dock bara en utbildning. I slutet av 1980-talet las maf ner som organisation och assistenterna fick legitimation som sjuksköterskor.

Frågan om den lokala organisationen blev däremot ingen stor stridsfråga, säger Marianne Lundqvist.

– Enigheten var stor om att de lokala fackliga frågorna skulle hanteras i länsavdelningar inom shstf, inte i yrkesorganisationerna.

Hon säger att det beslutet var mycket viktigt för förbundet.

– Det var tur att vi kunde enas om det. Hur skulle det annars se ut i dag, utifrån hur förhandlingarna genomförs lokalt? Skulle Vårdförbundet över huvud taget finnas kvar som förbund? funderar hon.

Det kan dock noteras att organisationerna har haft egna lokala enheter vid sidan av länsavdelningarna. slf valde dock att lägga ned sin lokala verksamhet redan 1979 och ssf har gjort likadant. sbf däremot har kvar lokala barnmorskeföreningar.

Beslutet om att bilda fackförbundet shstf togs alltså i oktober 1976, men på den första kongressen i maj 1977 las grunden för det fortsatta arbetet. I den förbundsstyrelse som valdes fick alla fyra yrkesorganisationerna plats i presidiet: Marianne Lundqvist, ssf, ordförande, Sam Wenngren, maf, förste vice ordförande, Ulla-Britt Lindholm, slf, andre vice ordförande och Rut Hansson, sbf, tredje vice ordförande. Deras uppgift var att leda en traditionellt facklig organisation där frågor som lön, arbetstider och arbetsmiljö var speciellt viktiga, liksom utbildning och – inte att förglömma – uppbyggnaden av den lokala organisationen.