Margits son skulle fylla 22

Dagen efter Lucia 1992 tog Margit Ferms son Martin sitt liv. De hade pratat mycket om det, att han inte ville leva.

Margit Ferms familj rymmer både »hemmagjorda« barn, adopterade barn och makens barn. Martin var bara fem månader då han kom från Peru. Efter lumpen som sjukvårdare beslutade han sig för att utbilda sig till ambulanssjukvårdare och började arbeta i vården. Till en början fick han mycket uppskattning på jobbet. Men han var en som jämt ställde upp, berättar Margit, och med tiden upplevdes det som hotande av kollegerna, tror hon. Martin var en som till exempel gick mitt i kaffepausen om en patient ringde på klockan.

– I efterhand har vi förstått att det bidrog till hans kris, säger hon.

Men han utsattes också för en del kränkande situationer då han till exempel blev nekad inträde på restauranger och kaféer. De som såg honom tog honom för en annan än den han var.

– Det är tungt att inte bli accepterad för den man är, det utanförskap det för med sig.

Familjen sökte hjälp i vården då Martin hade gjort ett självmordsförsök, men livskriser togs inte på allvar på den tiden, säger Margit, så hjälpen uteblev.

– De sa: »Varför söker han inte själv, vill han verkligen ha hjälp?« Så var det ingen som frågade när jag sökte hjälp för maken som har hjärtproblem. Då skickade de genast en ambulans.

Det är 17 år sedan hennes son dog. Ganska snart efteråt gick Margit och den ena dottern med i Spes, Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd. I många år satt hon i förbundsledningen, de sista åren som ordförande, innan hon 2007 utsågs till språkrör på två år. Därför vet hon att många som söker hjälp för självmordstankar fortfarande inte blir tagna på allvar.

Margit tycker att vården borde praktisera samma omsorg om självmordsnära patienter som den som patienter med svår hjärt-kärlsjukdom får.

– Gärna i form av en särskild sjuksköterska, på samma sätt som det finns speciella astma-, diabetes- och hjärtsjuksköterskor. Någon som ser om du inte kommer på ett avtalat besök, håller kontakt, följer upp behandlingen, och naturligt samarbetar med de anhöriga som kan se tidiga förändringar.

Margit ser framför sig en person som samarbetar med individens sociala nätverk kring vårdplan och uppföljning, och kanske till och med team som specialiserar sig på att ta in anhörigas erfarenheter i vård och behandling. Det är viktigt att personalen är lyhörd då anhöriga, grannar, hemtjänst eller andra rapporterar att de har sett eller hört något.

– Patienterna blir alltför ofta lämnade ensamma efter det akuta omhändertagandet. Då undviker vården att ta sitt ansvar. Här måste det bli mycket bättre. Vi vet att 60 procent av dem som tar sina liv har haft kontakt med vården det senaste halvåret. Men både personal och anhöriga känner sig ofta otillräckliga och osäkra på hur de ska närma sig självmordsnära personer, och det finns fortfarande många myter runt självmord, säger Margit.

Till exempel myten att den som talar om att ta sitt liv inte gör det.

– Vi måste ta allt tal om självmord på allvar och sätta oss in i hur personerna tänker. För det är bara tankar, och tankar går att förändra.

Men utmärkande för djupa depressio­ner är att förmågan att reflektera rationellt går förlorad, så man behöver någon att samtala med. Margit tycker att det ska vara som två jämbördiga parter som försöker lösa ett problem. Vad är det som gör livet så outhärdligt?

– Det som för oss andra är ganska små saker kan vara det som blir droppen som gör att det rinner över, säger hon.

Att många vårdenheter saknar vårdprogram för självmordsnära patienter har Socialstyrelsen påpekat flera gånger. Margit konstaterar att där de finns gäller de oftast för både depression och suicid samtidigt.

Men när någon har försökt ta sitt liv räcker det inte att bara behandla depressionen. Då har man glömt det viktigaste, säger Margit, nämligen behandlingen av självmordsbenägenheten. Hon jämför med dubbeldiagnosen depression och alkoholism.

– Alla deprimerade har inte tankar på att ta sitt liv även om de flesta som försöker ta sitt liv också är deprimerade. Depression är en stor riskfaktor för sui­cid, men för en del kommer tankar på självmord långt före.

Sådana tankar kan fungera som en livlina, en tänkbar utväg ur en hopplös situation som får personen att ändå hålla ut tills det dyker upp en lösning.

– Jag tror att många har snuddat vid tankar på självmord i svåra situationer. Men när självmordstankarna nästan blir de enda tankar som får plats, då behövs det livbojar och fallskärmar i form av andra människor som kan länka in tankarna i andra banor.

Förutom språkrör är Margit också samordnare för Nationell samverkan för psykisk hälsa, nsph, i Jönköpings län och i slutet av oktober fick hon landstingets folkhälsopris för sitt arbete. I Jönköping har Spes samarbetat med landstinget sedan psykiatriutredningen. Hur orkar hon?

– Morfar gav mig en grundtrygghet. Som första barnbarn var jag ögonstenen och fick alltid vara med honom ute på bondgården. Varje kväll inspekterade vi vårt dagsverke hand i hand. Pekade ut allt bra vi hade gjort för att djuren och vi skulle ha det bra. Jag var alltid övertygad om att jag hade gjort lika viktiga saker som morfar.

Margits förslag: Intensivvård för självmordsbenägna
Margit Ferm vill se intensivvårdsavdelningar för självmordsnära patienter liknande hjärtintensivavdelningar. På dem ska personaltätheten vara hög liksom den tekniska nivån med både biologiska undersökningsmetoder och moderna psykologiska tester.

För varje patient ska en individuell självmordsförebyggande behandlingsplan tas fram. Behandlingsmetoder som kognitiv psykoterapi ska erbjudas alla patienter.
Hon anser också att där ska finnas psykologiska laboratorier för emotionell belastning och framkallande av självmordstankarna, så att patienten i ett lugnt skede kan lära sig att hantera det.

Vården ska ske i aktivt samarbete med patientens familj och anhöriga.

…och suicidpreventiva team
Alla som i arbetet möter självmordsnära människor behöver ha kunskap om suicidprevention och tillgång till suicidpreventiva team, anser Margit Ferm. Teamen ska använda evidensbaserad kunskap när handlingsplaner och vårdprogram tas fram.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida