PERSONLIGT Henrika Jormfeldt

Ålder 42 årKarriär psykiatrisjuksköterska och medicine doktor, katter och kaninerBra på att backa med släp »runt hörn och så«Ser gärna relationsdramer på film

Henrika Jormfeldt tycker inte alltid att psykiatrin är så bra på att möta människor som har det svårt. Ofta ser man bara patienten som svag och tänker att »felet« ligger hos denne. Det medicinska perspektivet och läkemedelsbehandling dominerar. Hon skulle önska att omvårdnad med sin humanistiska kunskap skulle få större gehör inom psykiatrin.

Det var just intresset för relationer och psykologi som ledde Henrika till vården. Men med djur på gården var det svårt för henne att ge sig i väg långt, så det fick bli sjuksköterskeutbildningen i Halmstad. Sjuksköterskearbetet har hon inte släppt ens under avhandlingsarbetet – hon har forskat på halvtid och lite till, vid sidan om.

Men nu väntar jobbet som lektor vid Växjö universitet. Spännande och roligt, men ändå kluvet. Det blir svårt att lämna patientarbetet. Det är i mötet med personen bakom den tunga psykiatriska diagnosen som hon lär sig vad det innebär att vara människa. För de flesta av oss innebär livet att vi hittar en partner, har ett arbete vi trivs med och ett socialt liv som fungerar. Kanske har vi inte haft så svåra känslor av till exempel sorg och utanförskap och vet inte hur lyckligt lottade vi är.

– Om man då vågar möta människor i det som är allra svårast kan man lära sig mycket. Båda parter mognar och förstår vad som är viktigt och värdefullt i livet, förklarar hon.

Inom psykiatrin talas det mycket om att patienten saknar sjukdomsinsikt, men Henrikas erfarenhet är att det ofta inte är så. Många har en väldigt stark personlighet, går sin egen väg och blir isolerade. Andra har av olika skäl en integritet så stark att den nästan omöjliggör samhörighet med andra. Henrika har försökt hitta nya vägar i mötet med patienter med psykosproblematik, som ofta har svårt att lita på och knyta an till andra människor. Hon är övertygad om betydelsen av att utgå från patientens egna önskemål och vilja, det som patienten själv upplever som problem. Det kan ta tid att hitta, men det är där motivationen finns till att gå vidare.

– Om man börjar utifrån patientens beskrivning kommer man rätt. När man väl har fått patientens förtroende går det att ta upp problem också – med respekt för individen.

I studiecirklar för psykiatriska patienter har hon prövat den modellen. Hon har utgått från det patienterna själva har velat prata om. Det har dock inte varit helt lätt att motivera patienterna att komma. Hon utgår ifrån att alla är lika värdefulla; att inte dela upp i vi och dom. Och det fungerar, patienterna kommer varje gång.

 

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida