Psykisk ohälsa. Varför struntar vi i barnen?
Barnen är det viktigaste vi har. Men inte i forskningssammanhang. Där saknas både pengar, status och metoder för att ta reda på vad som hjälper.?
Forskning. Sussi, 13 år, var den perfekta eleven. Nästan alla rätt på proven, ställde aldrig till problem i klassen. Lite tyst kanske, och svår att få kontakt med. Men annars var läraren nöjd. Därför blev förvåningen stor när den tysta musen plötsligt hade förvandlats till ett stort svart hår, piercingar i ögonbrynen och hårt, vitsminkat ansikte. Hon började tjafsa med både lärarna och klasskompisarna, nästan som att hon sökte bråk. En dag kom svenskläraren in i lärarrummet: ”Jag måste visa er någonting.”Det var en uppsats, eller rättare sagt en enda lång dödsskildring signerad Sussi som slutade med självmord och förtvivlan. När chocken lagt sig enades man om att ”det är puberteten”.??
På en konferens tidigare i år redovisades det vetenskapliga kunskapsläget om barns och ungas psykiska ohälsa. Frågorna som vi alla ville ha svar på är: ”Hur mår unga i dag?”, ”Vad kan vi göra?” och ”Har det blivit sämre?”. I den allmänna debatten är det ju en etablerad sanning att det bara blir bara värre och värre. Men i stället fylldes vi av fler frågor än svar — och av stigande förvåning. Det mesta är nämligen en vit forskningsfläck. Så här lät det:? ”Det är slående hur lite vetenskapligt grundad kunskap det finns.”?
”Underlaget ger inte panelen möjlighet att uttala sig.”?
”Det behövs bättre kunskaps-underlag.”?
— Den viktigaste slutsatsen är att vi vet för lite, sade Olle Söder, professor vid Karolinska institutet i Stockholm.?
Det gäller i första hand trender i psykisk hälsa, alltså om unga mår bättre eller sämre. Det finns dock tecken på att det går åt fel håll, flickor rapporterar mer ångest och oro. När det gäller de yngsta barnen, 0–10 år, finns det nästan ingen forskning alls. Kunskapsbristen gäller även åtgärderna. Sverige är ett slags experimentverkstad med över 100 olika program för att förebygga psykisk ohälsa hos barn, trots att inget av dem har utvärderats i randomiserade studier. Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, varnar för att vissa program kan vara skadliga, till exempel när utagerande barn sammanförs i grupper. Det finns också en massa föräldraprogram som rekommenderas av kommuner och landsting på lösa grunder.?
— Föräldrarna fäster stor tilltro till dem, men det är tro och inte vetande, sade Ann–Charlotte Smedler, docent vid Stockholms universitet och ordförande i SBU:s projektgrupp. ??
Hur är det möjligt? Alla är ju överens om att klyschan stämmer: barnen är det viktigaste vi har. Ändå saknas det både pengar, status och kunskap om hur man forskar kring hur de mår:?
- Inga pengar. Trender i psykisk hälsa kräver dyra, epidemiologiska studier som sällan går att tjäna pengar på, till exempel för ett läkemedelsföretag.?
- Ingen status. De översikter som har gjorts håller ganska låg forskarnivå.?
- Svårt. Tonåringar kan i bästa fall berätta hur de mår, men inte dagisbarn. Hur fångar man upp dem? Nya metoder måste utvecklas.?
- Ansvarsfördelning. Barns hälsa täcker allt från bvc till socialtjänsten. Vem ska ta initiativ till nya studier??
Mycket av det som ändå görs riktar sig mot en enda grupp: bråkiga barn. De tysta och inåtvända barnen lämnas åt sitt öde. Utomlands är forskarna bättre på att fånga upp dem, därför gav Upp–centrum vid Socialstyrelsen i våras ut fem kunskapssammanfattningar, där två heter ”Ledsna barn” och ”Blyga och ängsliga barn”, som går att ladda ner på hemsidan. De riktar sig främst till personal inom förskola och skola.?
Här spelar skolsjuksköterskan en nyckelroll. Det är hon eller han som ska fånga upp och lotsa vidare och stötta både elever och lärare i deras arbete. Men många vittnar om hur deras möjligheter blir beskurna, om ensamhet och att extraögon slimmas bort — vaktmästaren eller kamratstödjaren som också kunde hugga tag i elever och fråga: ”Hur är det?”?
Specialiseringen inom vården gör att många unga hamnar i en gråzon. De är för friska för att tas emot av bup, barn– och ungdomspsykiatrin, men mår lik förbaskat dåligt.??
Det är lätt att bli uppgiven, men trots allt mår de flesta barn och ungdomar rätt bra i Sverige. Att det finns mycket som sjuksköterskor och barnmorskor kan göra framgår tydligt på följande sidor. Inga andra yrkesgrupper träffar föräldrarna och barnen så tidigt och ofta som de.?
— Bara den korta stunden som vi väger och mäter hinner vi se så mycket, säger Evalotte Mörelius, ordförande för Riksföreningen för barnsjuksköterskor.?
Det viktiga är inte att barnet slaviskt följer några standardkurvor, utan att tidigt se tecken på att något är fel i exempelvis samspelet mellan barn och förälder. Evalotte Mörelius menar att det första året är så grundläggande att om man bara klarar det finns goda förutsättningar framöver.?
När sjuksköterskan anar att något är fel gäller det att ringa in problemet tillsammans med föräldrarna. Inom barnhälsovården finns en rädsla för att skrämma i väg familjerna om man luftar sina misstankar, men Evalotte Mörelius säger att farhågan är en myt. De allra flesta föräldrar vill ha hjälp att hjälpa sina barn. ??
Var går då gränsen för vad vården ska hantera? Evalotte Mörelius ser egentligen ingen sådan utan menar att sjuksköterskan och barnmorskan är nyckelpersoner som finns i hela kedjan från mödra- till skol-hälsovården. Men bara för att de upptäcker problemet är det inte säkert att det är hon eller han som ska ta hand om det, det gäller att jobba tvärprofessionellt.??
Hur aktiv sjuksköterskan än är, kan det dock aldrig väga upp bristen på forskning. Det behövs ett smörgåsbord av utvärderade metoder som kan anpassas individuellt till varje familj. Därför är det ett ljus i mörkret att fyra stora forskningsfinansiärer möttes i augusti med ambitionen att starta ett gemensamt, stort forskningsprojekt kring barns och ungas psykiska och fysiska hälsa. Det är Fas, Vetenskapsrådet, Formas och Vinnova och förhoppningsvis kommer ett klartecken som en efterlängtad julklapp om några månader.??
Hur det gick för Sussi? Ingen såg hennes tysta rop på hjälp. Först långt senare fångades hon upp av en stödgrupp till barn som har växt upp med missbrukande föräldrar. Det var inte puberteten, det var mamma och pappa som söp. Sussi ingår i sjuksköterskan Agneta Tinnfälts intervjustudie om vad vuxna bör se och göra.