Rent till 100 procent

Rekord. Under 588 dagar var inte en enda cvk eller cdk infekterad på Värnamo sjukhus, den längsta perioden hittills.

Intensivvårdssjuksköterskan Ann Helen Thorsson ser till att Florence Enbuske ligger plant. Hon ska få en injektion i sin centrala venkateter, cvk, och det får inte komma luft i infarten. Med spritade händer och handskar tvättar Ann Helen rent med en spritsudd, kollar att infarten fungerar, spolar den och förvissar sig om att Florence mår bra och inte har ont. Hon har snart hämtat sig efter en operation och kommer att få åka hem om några dagar. Någon infektion via sin infarts­kanyl kommer hon knappast att få. De är numera sällsynta på sjukhuset i Värnamo.

250 000 kronor eller en patients liv, det är vad en infekterad central infart kan kosta. Den insikten blev avgörande för intensivvårdssjuksköterskan Jessica Wernlid. Hon bestämde sig för att de måste få stopp på slarv med hanteringen av cvk eller cdk, central dialyskateter, så att patienter inte infekteras i onödan.

Allt började 2008 då en länsgemensam grupp bildades i samband med att arbetsgivar­organisationen Sveriges kommuner och landsting, SKL, initierade projekt om kvalitetsindikatorer. ?

På sjukhuset i Värnamo byggde Jessica Wernlid upp en hygienstrategi tillsammans med en sjuksköterska från kirurgkliniken.

Målet var och är 100 procents följsamhet när det gäller säker hantering för att undvika infektioner. Nu odlas ungefär 95 procent av alla cvk och cdk på sjukhuset. Så småningom har Ann Helen Thorsson hakat på och de har nått rekordsiffror: noll infektioner på 588 dagar, då den första dök upp. Sedan dess har inga fler infektioner hittats.

Filmer och utbildningsmaterial om hur cvk och cdk ska hanteras har gjorts länsgemensamt. Professionerna samarbetar vilket gör det lättare att driva projektet och nå ut med information. Stödet från Fredrik Hammarskjöld, medicinskt sakkunnig anestesiolog på länssjukhuset Ryhov i Jönköping, betyder mycket. Tydliga hygienrutiner och arbetsbeskrivningar råder nu på sjukhus, i hemsjukvård och på vårdcentraler.

Även patienterna ska vara välinformerade och kunna säga till om de ser att en cvk hanteras på ett sätt som innebär risk för smitta och därmed infektioner. Därför finns ett informationsmaterial även för dem. Särskilt stolta är Jessica och Ann Helen över att det har fått spridning även utanför Jönköpings län. Nu når materialet hela landet via 1177 Vårdguiden och Vårdhandboken.

På sjukhuset i Värnamo finns ett nätverk som består av intresserade personer från olika professioner, en till två från varje avdelning och kommunerna runt omkring. Representanterna får utbildning och information och är kontaktpersoner på sina arbetsplatser.

Hittills har 500 personer gått den utbildning som Jessica från början byggde upp tillsammans med den tidigare kollegan. Då fanns inte särskilt mycket tid för förberedelse, men Jessica arbetade hårt med att utbilda så många som möjligt. Nu är hon tjänstledig för att prova annat arbete.

— Det var en tuff period. Tiden räckte inte alltid till. Att vi ändå har lyckats så bra beror på att vi är eldsjälar, säger Jessica.

För att det ska bli rätt finns en länsgemensam checklista där varje moment finns med och som sjuksköterskan ska följa och signera. Listan har inte blivit ”ännu ett papper” utan är ett stöd i arbetet, liksom hygienreglerna. Nu driver Ann Helen projektet vidare, utbildar och samlar in data.

— Det måste finnas tid för att driva arbetet, och det har jag fått. Nu är det i gång och kräver inte lika mycket som tidigare.

I det dagliga arbetet tänker hon numera mycket mer på hygienen, att inte förorena och att hålla bakterierna borta. Alla har blivit mer noggranna. Tidigare fanns det moment som hon trodde att hon gjorde, till exempel spritade injektionsporten, men så var det inte. Sprutan är steril, men så fort patienten har fått sin cvk är infusionsporten inte längre steril. Därför spritar hon den alltid numera, innan hon sätter dropp eller sätter dit injektionskanylen.

Sjuksköterskor och läkare som hanterar infarter har genomgående varit positiva till förändringarna och Ann Helen har inte har känt av något motstånd. Det kan ha funnits ett uppdämt behov av bättre hygien, tror hon.

— Om alla gör likadant varje gång blir det rätt. Det är en trygghet både för oss själva och för patienterna. Vi tror att vi var bra innan också, men det vet vi inte eftersom vi inte odlade då och därmed inte har något att jämföra med.