Sjuksköterskan Johanna skidade fortast till Sydpolen
Hon startade vid en vik i Antarktis den 15 november. 38 dagar 23 timmar och 5 minuter senare hade sjuksköterskan Johanna Davidsson skidat hela vägen till Sydpolen. Alldeles ensam.
På julafton kom sjuksköterskan Johanna Davidsson fram till Sydpolen. Då hade hon skidat ensam över glaciärerna i nästan 39 dagar. Den kortaste tid som någon kvinna har klarat den sträckan på skidor. En av dem Johanna mötte när hon kom fram var brittiskan som hade det gamla rekordet. Hon var glad, artig och gratulerade till bedriften.
Hur är det på Sydpolen då – och vad gör man en sådan här dag?
– Det är jättehäftigt. Solen skiner, det är vindstilla och sommar. Inte mer än minus 25 grader, ha ha. Jag har det bekvämt. Bor i ett eget varm och skönt tält, får god lagad mat och träffar mycket folk. En bit bort ligger en amerikansk forskningsstation och häromdagen var vi en grupp som fick en rundvandring där. Spännande.
Vad får en 33-årig sjuksköterska att lämna sin relativt bekväma tillvaro på en liten akutmottagning i Nordnorge, kan man undra. Johanna Davidsson svarar att för hennes del handlar det om känslan av frihet.
– Det är härligt att vara ute i en så fantastisk miljö som jag har varit under hela den här tiden. Och nu när jag har klarat det och är framme på Sydpolen känner jag mig som världens lyckligaste människa.
Men under resan då – alldeles ensam i över en månad på en stor glaciär?
Johanna erkänner att humöret sviktade ibland. Särskilt under den sista biten när hon kände sig mer sliten och väderförhållandena var svårare. Då kunde tanken komma: ”ska jag ge upp?”.
– Jag ställde mig frågan, men kom alltid fram till samma svar: ”aldrig”. Jag kände mig så säker på att jag skulle klara det. Och jag är lycklig för att jag gjorde det. Det är en verklig boost för självförtroendet att anta en sådan här utmaning och sedan klara den.
Hur går tankarna när man skidar fram i sin ensamhet, mil efter mil, dag efter dag?
– Jag träffade faktiskt en finsk kille under en vilodag. Och en annan dag träffade jag på ytterligare en expedition som gått samma rutt som jag. Så jag pratade med andra under två tillfällen.
Men annars – inga djur och inga människor på vägen. I början tyckte hon att det mest var skönt. Att kunna samla tankarna. Inga nyheter, inga sociala medier, inget som pockade på hennes uppmärksamhet. Utom att ta sig vidare. Fast inspelningar från nära och kära blev viktigt sällskap efter ett tag. Små happenings via hörlurar.
– Den viktigaste packningen var förstås köket och vattnet och de varma kläderna. Men därefter kommer inspelningarna från familjen. Och ljud-böckerna.
Vaksam på sprickor
Hon var aldrig rädd säger hon. Lite vaksam på sprickor i glaciären förstås. Sådant kan förekomma. Kanske något nervös för om kroppen skulle hålla. För att hon skulle pusha sig för hårt. Och lite orolig över frostskador. Hon har problem med kalla lår och vet att det är lätt att dra på sig sådana skador. Sjuksköterskeprofessionen kändes som en trygghet.
– Jag hade en stor sjukvårdsväska med mig som bland annat innehöll förband och antiinflammatoriska läkemedel. Att gå så mycket innebär en stor påfrestning för senor och leder, säger Johanna.
Snart vänder hon hem igen. Lämnar den trivsamma vistelsen bland forskare och äventyrare för att åter bege sig ut i ensamheten. För Johanna Davidsson ska skida hela vägen tillbaka också. Den här gången räknar hon dock med att få hjälp från vinden så hon ska använda ett kitesegel och räknar med att det går fortare än när hon åkte hit.
– Jag är peppad och stark, men visst känner jag en viss bävan också. Det är så bekvämt här. Men jag är envis. Det kommer att gå bra.
I mitten av februari är Johanna tillbaka på sin tjänst som sjuksköterska på den lilla akutmottagningen i Nordnorge.