Vårdar sida vid sida
Intresset för integrativ vård ökar i Sverige och många hämtar inspiration till alternativa behandlingsmetoder från Asien. WHO pekar på Indien som ett land där integreringen av vården kommit långt. Men när vår reporter reste till Kerala i Indien fann hon två parallella spår, den västerländska medicinen och den traditionella, ayurvedan. På ett enda sjukhus i delstaten kämpar ledningen med att förena de bägge synsätten.
I ett rum dit den starka förmiddagssolen inte når står den ayurvediska sjuksköterskan Geetha och bläddrar bland journalerna. Här är något svalare än i den 30-gradiga värmen på den dammiga grusplanen utanför. Bredvid står kollegan Ajitha, som är en västerländskt skolad sjuksköterska, och samtalar med en äldre kvinnlig patient vid sjuksköterskornas gemensamma bord mellan vårdavdelningarna. Vi är på Keralas största kvinno- och barnsjukhus i Poojapura i en förort till huvudstaden Trivandrum. Det är delstatens enda sjukhus med både ayurvedisk och västerländsk medicin.
– Det är klart att vi är vänner. Vi känner varandra även om vi arbetar på två separata enheter, säger Geetha och Ajitha.
Men de är inte integrerade, påpekar de. I integrerad vård skulle de som sjuksköterskor ha varit utbildade i båda de medicinska systemen. Det är de inte. De har gått varsina skolor. I stället arbetar de parallellt, med sjukhusledningens uppdrag att ge bästa tänkbara vård för de patienter som valt detta ayurvediska sjukhus.
På dagen sköter sjuksköterskorna patienterna i varsin flygel, men när de har jouren på natten är samarbete självklart. Då är det bara en sjuksköterska från vardera vingen som tjänstgör.
– Vi sover tillsammans därinne, säger Geetha och pekar mot en stängd dörr.
I det fönsterlösa krypinet finns bara plats för två britsar. På natten ligger de här och pratar. Blir det ett akut problem, hjälps de åt att lösa det. Under nattens jour lär de känna varandra och idéerna och behandlingarna inom varandras medicinska system.
I motsats till läkarna, som åtminstone i Kerala går de första två åren tillsammans för att läsa anatomi och fysiologi, har sjuksköterskor ingen gemensam utbildning.
Men hur enas ni om vad som ska göras i en akut situation?
– Vi väljer det som passar patienten bäst. Doktorn avgör, säger Geetha.
– Vilken doktor?
– Den doktor som ansvarar för patienten, säger Ajitha.
Lugnt, som om hon förklarat detta för oss många gånger förut, fortsätter hon: Patienten väljer system. Hit kommer de som har valt ayurvedisk medicin och den doktorn och den sjuksköterskan följer patienten hela tiden, även om patienten en kort tid måste vårdas på den andra avdelningen.
Före avresan ägnade jag åtskilliga timmar åt att hitta ett land med integrativ vård, alltså där ayurveda och västerländsk medicin samverkar. Valet föll på Indien, som enligt Världshälsoorganisationen, who, ligger i framkant genom sitt skydd av den traditionella medicinen. I Kerala trodde jag mig ha hittat en modell för integrativ vård att ta efter.
Denna sydindiska delstat har Indiens mest utbyggda sjukvård, lägsta barnadödlighet och högsta levnadsålder. Här har den traditionella medicinen ayurveda överlevt trots engelsmännens förbud.
Men när jag bara hittade ett enda statligt sjukhus med både västerländsk vård och ayurveda, kvinno- och barnsjukhuset i Poojapura, började jag ana att medicinen inte var så integrerad som jag förväntat mig.
Sjukhusets chef har fått kämpa för att skapa sjukhusets modell och är väl medveten om att det är det enda i sitt slag i hela delstaten.
– Det finns rivalitet mellan de båda systemen, eftersom vi har totalt olika synsätt. Vi vill läka en individ, medan västerländsk medicin vill bota en sjukdom, säger den ayurvediske läkaren Nalinakshan, där han sitter i sitt lilla kontor bakom svängdörrar à la saloonerna i västernfilmer.
Det är tack vare sjukhuschefen Nalinakshans strävan som det finns en avdelning vardera för de två medicinska inriktningarna. Varje månad samlar han hela sin personal till konferens. Då går de igenom patientfall som har väckt särskilt intresse för att ge en grund för kunskapsutbyte och respekt för varandras system.
Utanför hans fönster står kvinnor och barn i kö, tyst och tålmodigt, kropp mot kropp, i väntan på konsultation hos en av de ayurvediska doktorerna, som sitter i var sitt bås längre in i huvudbyggnaden. Många av patienterna är unga kvinnor med magar i olika grad av graviditet. Nästan alla indiska barn föds på sjukhus med västerländsk medicin, särskilt de som bor i storstäderna. Men på landsbygden föredrar många ayurvedisk mödravård, förlossning och vård av sina barn, enligt who.
– Ett vanligt motiv för val av ayurveda är att man inte tycker sig ha fått hjälp inom västerländsk medicin, ett annat att ayurveda inte ger några biverkningar, berättar Nalinakshan.
Fördelen med ayurvedisk medicin är att den är preventiv och bäst på att långsamt rätta till de obalanser som orsakar sjukdom, menar han. Men ibland blir läget akut.
– Även om vi ser den västerländska medicinen som giftig är den mer effektiv, på kort sikt. För patientens skull vill vi ha ett nära samarbete, tills den akuta krisen är över. Sedan kan vi fortsätta med att bygga upp patienten igen.
Utanför stannar en riksha. Ur dammet kliver en blond kvinna.
– Hello, säger Britta Aadland.
Hon är nyutexaminerad amerikansk sjuksköterska, men saknade helhetssynen på patienten och vården i sin utbildning och åkte hit för att lära sig mer om ayurvedisk medicin. I usa finns ett växande intresse för ayurveda, inte minst tack vare alla de spa som erbjuder ayurvedisk behandling, men också för att holistiskt intresserade läkare och sjuksköterskor åker till Indien för att lära sig indiska behandlingar, som ett tillägg.
– En doktor sa till mig att bara för att en metod är ålderdomlig behöver den inte vara ovetenskaplig. Det har jag tagit fasta på, säger Britta Aadland.
Tillsammans går vi till barnavdelningen med Surabhi, en ayurvedisk doktor som ciceron. Här finns behandlingsrum för barn med olika handikapp och mentala sjukdomar. I ett rum får en pojke behandlingen Shirodhara mot sin hyperaktivitet. Hans föräldrar är med när han liggande på en träbrits ges ljummen olja i en tunn stråle på pannan under 45 minuter. Hjälper det? frågar jag Surabhi.
– Självklart, säger hon. Av beprövad erfarenhet vet vi att det är en utmärkt behandling för sjukdomar i öron-näsa-hals och i nervsystemet. Den är också bra för kroniska sjukdomar som migrän, huvudvärk, insomnia och mental stress.
De statligt anställda västerländskt skolade sjuksköterskorna förflyttas efter tre år till ett annat sjukhus. Då kommer nya till sjukhuset i Poojapura för att skolas in i samarbetet. Jobbigt, frågar jag Geetha som går förbi?
– Inte alls. Det är bra att de som känner till vårt sätt att arbeta kommer till nya arbetsplatser, där de kan förmedla hur ett samarbete kan gå till, säger hon.
I Kerala finns två parallella utbildningssystem ända upp på universitetsnivå för sjuksköterskor. De västerländskt skolade »Kerala-sjuksköterskorna« har gott rykte. De får lätt jobb, både hemma och utomlands, ofta i usa eller i Gulfstaterna. Framtidsmöjligheterna och den goda lönen, motsvarande en indisk underläkares, lockar många unga – inte minst killar. Att dessutom Indiens president har prioriterat att öka andelen sjuksköterskor i hela landet, gör jobbet som sjuksköterska till ett attraktivt framtidsyrke. Även de som är utbildade i ayurveda har goda yrkesmöjligheter, inte minst i en växande privat sektor som erbjuder behandlingar och utbildning i ayurveda till västerlänningar.
I Sverige finns en strävan mot integrativ vård. Här i Kerala existerar den traditionella vården och den västerländska sida vid sida. Kommer systemen att mötas och vården att bli integrativ i framtidens Indien? Under resan frågar jag sjuksköterskor och läkare. Många svarar som den ayurvediska läkaren Varghese Franklin.
– Nej det blir inget samarbete. Inte så länge som de västerländskt skolade medicinarna är så skeptiska till det ayurvediska konceptet.
Han utbildar västerländska läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster i ayurvediska behandlingar. Till hans klinik, som rekommenderas av Storbritanniens universitet, kommer årligen ett 40-tal för några veckors orienterande utbildning.
Andra, som läkaren Nalinakshan på kvinno- och barnsjukhuset i Poojapura, tror att det hänger på patienterna.
– Om de upplever att ett samarbete är bättre blir det kanske en integrering i framtiden. Indiens hälsoministerium anser att ett ökat samarbete behövs för att klara vården av den växande andelen äldre.
[Flera personer i texten nämns bara vid förnamn. I kampen mot kastsystemet uppmanar kommunisterna, som styr Kerala, befolkningen att inte använda sitt familjenamn, eftersom det avslöjar vilken familj man kommer ifrån och därmed sin kast.]
WHO: Indien är ett gott exempel
Länderna i Sydostasien (bland annat Indien) har nått långt i att värna sin traditionella medicin, visar en rapport från WHO. En av bedömningsgrunderna är att det ska finnas en nationell policy för hur den godkända traditionella medicinen ska användas. Indien skrev sin första policy 1940. Sverige har ännu ingen.
Andra villkor från WHO är att:
- det finns utbildning i landet på universitetsnivå även för de alternativa och komplementära metoderna
- medicinerna används på sjukhus och kliniker, såväl privata som offentliga
- medicinerna och utövarna är officiellt registrerade och reglerade
- metoderna omfattas av försäkringssystemet.
Källa: WHO. Traditional Medicine Strategy 2002-2005.