Vitt bröd till hjärtsjuka?

Varför passar man inte på att ta upp livsstilsfrågor med patienter på sjukhus? Det är mitt i en livskris som man är beredd att förändra sitt liv.

29 augusti 2008

Det är alltid intressant att inta den andra sidan. Det är ett sätt att tvingas tänka om, se vården från andra hållet.

För ett år sedan var jag några gånger inlagd på Södersjukhusets bröstsmärt-enhet. Misstänkt hjärt-infarkt med högt blodtryck och tung andning, diffusa smärtor i lungnivå och ångest. Ambulansen hämtade mig. Grannar, vänner, familj och jag var oroliga. Utredning med avancerad teknik, byte av mediciner, sjukskrivning.

Nu är jag dessutom sjukvårdspersonal vilket betyder att jag har ett intresse för livsstilsfrågor, kost, motion och avslappning. Jag betraktar mig som hyfsat kunnig. Därför blev jag förvånad över att den kunniga, trevliga personalen på bröstsmärtenheten inte tog tillfället i akt att servera mat som stämmer med nuvarande kostråd. Jag tycker inte att frukost med vitt formbröd eller mörkt sötat bröd duger. Inte heller prickig korv eller hushållsost. Inte en fruktkorg eller fruktsallad på enheten. Det borde finnas en kostansvarig!

Jag tänker så här: När en människa befinner sig i en livskris – och det gör man när man tror att man ska dö – finns det en beredskap att förändra sitt liv. Att ligga inne gör att man är tillgänglig för påverkan.

Då skulle sjukvården kunna ta tillfället i akt och bjuda på det som man tror är rätt för dessa patienter. Frukt och grönsaker, en kostperson som kommer till måltiden och pratar lite om maten, förklarar varför man satt samman måltiden som man gjort och tar till sig patienternas synpunkter.

Om jag vill veta hur jag ska förbättra min hälsa så måste jag ställa frågan: Vad kan jag göra för att slippa bli patient igen? Först om jag blir besvärlig och stoppar ronden får jag veta mer än vilka tabletter jag ska ta hemma. Då får jag information som ger kunskap och lugnar. Till exempel att det inte är farligt att anstränga hjärtat, pulsen kan gå till max, i mitt fall i alla fall. Det var ju det jag behövde, en individualiserad information.

Det har inte skett mycket på trettio år. Allt ansvar ligger fortfarande hos doktorerna. Tekniken har avancerat oerhört, men sjuksköterskorna marginaliseras. Helheten i vården haltar. Patienten dras inte in i arbetet, vilket gör att hon inte heller får tänka igenom sin betydelse för sin egen hälsa i en miljö där det finns kunnig personal som kan svara på frågor. Personalens helhetskunnande får inte heller aktiveras. Blir inte det tråkigt?

I arbetet som jag sedan startade för att bli bra begärde jag att få, och fick, komma till Vidarkliniken i Ytterjärna. Där finns många typer av patienter; cancersjuka i rehabilitering, hjärtpatienter, allt möjligt. Alla äter tillsammans i den vackra matsalen. På borden står små anslag som uppmanar oss att inte prata om våra sjukdomar. Det finns folk som inte orkar höra allt detta, och det är bra att fokusera på vår friska framtid, tolkar jag det som. Dietisten kommer dagligen vid huvudmåltiden och pratar om maten, en gång i veckan har hon en kvällsföreläsning. Brödet är från Saltå kvarn, det är god mat som känns nyttig. Mycket sallad och grönsaker, kött och fisk en gång i veckan, allt lagat i köket som ligger bredvid matsalen. Kocken kommer ut och visar sig.

Dessutom arbetar man med olika terapier, bild-, sång- och skulpturterapier till exempel. Det finns också utmärkta och vackra promenadvägar runt omkring kliniken.

När jag började som sjuksköterskeelev på 1970-talet fanns det en kocka på varje avdelning, sedan blev det mikrovågsugnar och med tiden blev matfrågan en undanträngd, oviktig fråga. På den tiden hade också avdelningsföreståndaren full koll på vad patienterna åt. Det var ett gammalt, toppstyrt arbetssätt men det var sjuksköterskan som kunde kost. I dag blir patienten intervjuad, i bästa fall, och sedan kommer maten från köket och det är inte mycket snack om kost.

Min önskan är att patienten ska få mer tillit, att vi själva ska få arbeta med vår rehabilitering. Då måste vi få individualiserad information. När vi ligger inne ska tillfället tas till aktivering och diskussion och, framför allt, även fysisk ansträngning. Så att vi startar, och vågar, när vi kommer hem.

TEXT:– Inga i Nynäshamn

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida