Polissysterns uppdrag: Hålla koll på moralen

Den 7 april 1910 stod sjuksköterskan Erika Ström i publiken och lyssnade till agitatorn Hinke Bergegrens föredrag om preventivmedel. Hon var där för att bedöma om talet stred mot sedligheten och därmed borde bli en polissak. Läs Vårdfokus historiska skildring av polissystrarnas arbete.

Erika föddes i Borås i januari 1873. Hon hette egentligen Fredrika, men någonstans på vägen bestämde hon sig för att ändra sitt namn. Så länge hennes far levde flyttade familjen ganska ofta, men när fadern dött bosatte sig Erika och hennes mor i Stockholm för gott. Erika utbildade sig till sjuksköterska, och länge var hon en av de många anonyma i skrået. Men 1908 började hon som en av tre sjuksköterskor att jobba hos polisen i Stockholm och blev plötsligt en mer synlig person.

De kallades ”polissystrar”, och ledningen vågade till att börja med bara anställa dem på prov under ett år. De blev tillkallade i polisärenden där det fanns barn och kvinnor inblandade, inte minst hade de mycket att göra med de kvinnor som fanns i myndigheternas register över prostituerade, och som varannan vecka måste låta besiktiga sig.

Motståndet mot att ha kvinnor anställda inom polisen var stort men polissystrarnas chefer stod upp för dem, och anställningarna förlängdes.

Om man nu skulle ha några kvinnor anställda vid polisen så var sjuksköterskor de som ansågs särskilt lämpliga eftersom de ju visste något om livets baksidor. På sommaren 1908 berättade Svenska Dagbladet en smula förvånat att det här faktiskt var en ganska bra idé.

”Egendomligt nog ha polissystrarna visat sig ha bra respekt med sig gentemot anhållna berusade eller prostituerade kvinnor. Dessa visa sig ofta mindre råa och våldsamma och mera lydiga, när de bevakas och tilltalas av systern /…/ Det händer ju att prostituerade kvinnor som intagas på polisstationerna, begå själfmordsförsök eller tillfoga sig själfa kroppsskada. Det är då bra att ha en van sköterska till hands.”

Höll koll på Hinke Bergegren

Så kom då den där dagen i april 1910 då Hinke Bergegren offentligt skulle förespråka preventivmedel i ett föredrag. Det var inte förbjudet i lag, mest för att ingen tidigare kommit på tanken att prata öppet om människors sexualitet vid sidan av barnalstrandet. Den första föredragskvällen var bara öppen för kvinnor, dagen därpå var det männens tur.

Polisen var beredd och stod färdig att ingripa om det skulle bli bråk, men framför allt ville man veta om Hinke Bergegren skulle komma att säga något som väckte anstöt. Nu kom Erika och en av hennes kollegor väl till pass, det blev deras sak att ställa sig bland de övriga kvinnorna i publiken och lyssna och anteckna vad som sades.

”Oönskade barn hade de sämsta förutsättningarna av alla.”

Det dröjde inte ens veckor efter tillställningen innan Hinke Bergegren åtalades för ”sårande av tukt och sedlighet”. I maj stod han inför rätta första gången, och i juli var Erika en av dem som kallades in.

Erika förklarade för rätten att Bergegren framför allt talat om det ansvar som låg i fader- och moderskapet. Däremot hade hon inte hört ”/…/någon vädjan till passionerna”.

Om det var Erikas vittnesmål eller inte som avgjorde saken ska nog vara osagt, men faktum är att Hinke Bergegren blev frikänd i tingsrätten.

Men saken till gick vidare högre instans och i september 1911 dömdes han till två månaders fängelse. Och myndigheterna gick längre än så. Redan i juni 1910, alltså direkt efter det första föredraget, stiftades en ny lag. Den kallades ”lex Hinke” och förbjöd allt slags propagerande för preventivmedel eller ”föremål som är avsett till att förebygga följder af könsumgänge”, som det står i lagtexten.

Barnbegränsning och tvångssterilisering

Men tiden skulle komma att springa ifrån lagen. Under 1930-talet växte tankarna på det nya folkhemmet fram. Människor måste få bättre bostäder, möjlighet att hålla sig själva och sina bostäder rena och snygga för att ha en chans att bli goda medborgare. Inte minst behövde barnen få bättre livsvillkor och oönskade barn hade de sämsta förutsättningarna av alla. Därför blev också barnbegränsning en del av lösningen.

Den allmänna mödra- och barnavården växte fram men samtidigt med den startade tvångs­steriliseringar av kvinnor och män som betraktades som ”undermåliga” och som man ansåg inte borde föra sina gener vidare. I första hand var det psykiskt sjuka som drabbades, men också personer i samhällets marginal, till exempel de som kallades ”tattare”.

Den reglementerade prostitutionen

I landets tre största städer fanns runt sekelskiftet 1900 särskilda listor över kvinnor som ansågs vara prostituerade. En A-lista för dem som försörjde sig på prostitution och en B-lista för kvinnor som ansågs vara lite för lättfärdiga och som man behövde hålla ögonen på.

De kvinnor som hamnat i registren måste var fjortonde dag låta besiktiga sina kroppar efter tecken på syfilis och andra könssjukdomar.

Syfilis behandlades med kvicksilver, vilket reducerade tecknen på syfilis men ledde till förgiftning med håravfall och tandlossning som följd.

1938 tog man bort den delen av lagtexten som förbjudit propagering för preventivmedel. Nu blev det tillåtet att sälja preventivmedel, i första hand på apoteken, men de fick absolut inte säljas utomhus eller av kringresande handlare.

Under de kommande decennierna skulle många och stora förändringar inträffa: 1948 blev det gratis att prova ut pessar på mödravårdsklinikerna, 1959 fick man sälja kondomer i automater utomhus, 1964 kommer p-pillret och två år senare spiralen. Kondomer och pessar kunde man alltså köpa fritt, men alla andra preventivmedel krävde ett läkarbesök. Arbetsbördan för läkarkåren blev alltför stor. Lösningen blev barnmorskorna.

1971 uppvaktade en grupp barnmorskeelever från Göteborg, Borås, Örebro och Stockholm Socialstyrelsen och krävde att få lära sig mer om preventivmedel så att familjeplaneringen kunde knytas ihop med mödrahälsovården. Året därpå utbildades den första kullen barnmorskor i ämnet och sedan dess är det till dem de flesta kvinnor går för att skaffa sina preventivmedel.

Dog i spanska sjukan

Polissystern Erika Ström, som verkar ha gjort vad hon kunde för att Hinke Bergegren en gång i tiden skulle få propagera i fred, fick aldrig veta något om den här utvecklingen. Hon dog i spanska sjukan 1918, 45 år gammal. Hon fick inte heller vara med om den dag 1958 när en svensk kvinna inte behövde ta omvägen via sjuksköterskeyrket för att få jobba som polis.