De har lagt ned knivarna

I byn Kakata i Liberia har barnmorskor och traditionella hjälpkvinnor slutat att omskära flickor. I stället har de fått en bit jord att odla så att de kan få en inkomst. Magnhild Folkvord, journalist och representant för norska Kvinnefronten, berättar i ett reportage om kampen mot könsstympning.

Jag är barnmorska. Jag såg hur svåra födslar kvinnorna fick när de hade utsatts för könsstympning, hur det blödde och hur ont de hade. Jag känner till smärtan, hur sex blir en plåga«, säger Irene Flomo, som jag träffar i utkanten av staden Kakata, en dryg timmes bilfärd från Monrovia, Liberias huvudstad.

Att säga »en timmes bilfärd« kan ge fel intryck av avstånden. Att köra bil i Liberia är näst intill en extremsport. Vägarna är en ännu synlig påminnelse om såren som nästan 15 års inbördeskrig har gett landet.

I Liberia riskerar fortfarande de flesta flickorna att utsättas för könsstympning. Bara 4 av landets 16 stammar praktiserar inte omskärelse av flickor. Många av kvinnorna i gruppen i Kakata är före detta omskärerskor. Den 6 februari 2006, på den internationella dagen mot könsstympning, sa de offentligt att de hade lagt ned knivarna.

Många av kvinnorna har på sig t-tröjorna från kampanjdagen när jag kommer på besök tillsammans med Phyllis Kimba, chef för natpah, en nationell förening som arbetar mot könsstympning. Det är natpah som organiserar och stöttar kvinnogrupper i landet, som den i Kakata.

Kvinnogruppen i Kakata har fått en bit jord av kommunen för att kunna odla grönsaker som de kan sälja på marknaden. Lika viktigt som att omskärerskorna säger nej till att utföra könsstympning, är att de får alternativa inkomstkällor. Annars kan det lätt utvecklas en hemlig praxis som gör att omskärelsetraditionen förs vidare, bara på ett hemligare vis.

Kvinnorna är glada för att de har fått jorden, men de skulle gärna vilja ha något att köpa redskap, gödsel och insektsmedel för. Det skulle spara arbete och öka förtjänsten.

I West Point, ett slumområde i Monrovia, möter vi en annan natpah-grupp. Kvinnorna där har fått en ny lokal av kommunen och håller på att rusta upp den. De sysslar med att röka fisk och tillverkar också tvål och färgar textilier för att få inkomster.

I slumområdet är omskärelsetraditionen fortfarande stark och kvinnorna agiterar mot könsstympning när de kommer åt, ibland offentligt, ibland i det tysta från kvinna till kvinna. Det finns flera sätt att närma sig temat på.

– Om föräldrarna inte kan tänka sig att säga ett absolut nej till omskärelse finns det en poäng med att få dem att vänta tills flickorna blir arton, så att de kan välja själva, säger Kulah Borbor, en av ledarna för kvinnogruppen. Hon tror att mycket kan förändras för både föräldrar och döttrar inom några år.

Några som det är viktigt att samarbeta med är de religiösa ledarna. Phyllis Kimba och Lorpu Sherman, en av de frivilliga medarbetarna i natpah, var med som föreläsare när Interreligious Council, en gemensam organisation för kristna och muslimer i Liberia, arrangerade en workshop med stöd från norska Kirkens nødhjelp för att ge de lokala kyrkoledarna utbildning.

Lorpu Sherman, som är utbildad barnmorska, tog hand om den praktiska informationen. Tidigare hade organisationen en anatomisk modell som de kunde visa för att förklara hur de kvinnliga könsorganen ser ut både före och efter omskärelse av olika grader. Men den försvann under kriget, och det har inte funnits pengar till att skaffa en ny. Hon använder därför enkla teckningar på blädderblock för att göra budskapet tydligt. Sakligt och rättframt redogjorde hon för konsekvenserna för både födslar och uppsamling av menstruationsblod som inte kommer ut som det ska. På samma sätt pratar Lorpu Sherman om hur omskärelsen går ut över kvinnornas upplevelse av sexuallivet.

– Klitoris är inget misstag, vet ni, säger hon, sakligt men med ett leende, och ser ut över de församlade kyrkoledarna. Lika rakt på sak som om hon skulle förklara att två plus två blir fyra.

Kyrkoledarna lyssnar, och de frågar om sådant de inte har förstått. Vanföreställningarna om varför kvinnor »måste« omskäras lever kvar bland folk och kommenteras.

Kommer inte könsorganet på en kvinna som inte är omskuren att växa sig så stort att det dinglar mellan hennes ben? Är det sant att en barnmorska som tar emot ett barn från en oomskuren kvinna kommer att dö?

I sina föreläsningar understryker Phyllis Kimba att könsstympningen inte har något med religion att göra. Den är knuten till den traditionella utbildning som unga flickor ska få, där de hålls samlade i flera veckor, och det hela avslutas med en ceremoni.

Den som inte har gått igenom denna ceremoni har inte fullt medlemskap i lokalsamhället. Detta måste tas på allvar.

Phyllis Kimba tar god tid på sig och förklarar grundligt när hon pratar med de religiösa ledarna. När jag i en paus frågar hur hon tror att traditionen med könsstympning kan ha uppstått, får jag en kortversion som inte kan missförstås:

– Detta är en patriarkalisk sed. Männen hade många fruar, och de kunde inte tillfredsställa dem alla sexuellt. Könsstympningen kom till för att minska den sexuella lusten hos kvinnorna, säger Phyllis Kimba.

NATPAH påbörjade arbetet mot könsstympning redan 1985, men inbördeskriget som bröt ut 1989 blev ett allvarligt hinder, även om arbetet hölls i gång under större delen av krigstiden.

Nu erbjuder landet de traditionella hjälpkvinnorna ett halvårs fortbildningskurs. Phyllis Kimba kommer och föreläser i sista delen av kursen.

– Det finns en poäng med att vänta tills de har gått igenom den delen av kursen som berättar om de skadliga konsekvenserna av omskärelse för kvinnor som ska föda, så att de vet vad detta innebär, säger hon.

En klar målsättning med hennes medverkan i dessa kurser är att deltagarna när de är färdiga ska lova att aldrig mer utföra könsstympning.