Kallad till rättegång

Anklagad. Anita Johansson klarade sig med ett nödrop från att bli ställd inför rätta i Norge efter att en ung patient oväntat dött.

En dag i våras damp det ner en tjock lunta papper i Anita Johanssons brevlåda på Bollingavägen i Kalmar. Det var obduktionsprotokoll, utskrifter av polisförhör, en utredning av norska Helse­tilsynet — och en kallelse till rättegång.

— Att bli ställd inför rätta, anklagad för att ha gjort fel, är hemskt. Om det dessutom sker i ett främmande land är det ännu värre, säger Anita Johansson.

Nu hissar hon varningsflagg och ger rådet att alltid vara fackligt ansluten i det land man åker till för att arbeta.

Historien börjar hösten 2009. Efter 30 år som landstingsanställd i Kalmar säger Anita upp sig för att börja arbeta på ett sjukhus i Bergen på Norges västkust. Hon är anställd via ett svenskt bemanningsföretag som har hjälpt henne att ordna allt det praktiska; norsk legitimation, arbetstillstånd, resa, boende. Det var bara att åka dit och börja jobba. ”Jag fick ett eget rum i en lägenhet som jag delade med några andra sjuksköterskor”, berättar Anita.

Hon trivs med jobbet i Bergen. Efter flera år som gruppchef på sjukhuset hemma i Kalmar, med ett betungande ansvar för schemaläggning och bemanning, är hon glad åt att bara få arbeta som sjuksköterska igen. Dessutom är bemanningen högre i Norge och det finns personal som gör mycket av det som sjuksköterskor i Sverige förväntas fixa själva: fylla på förråd, ta prover och annat kringarbete.

Anita arbetar på flera olika avdelningar på sjukhuset i Bergen. Schemat innebär jobb tre veckor i följd, sedan åker hon hem till Kalmar och är ledig två-tre veckor.

I december 2009 är Anita på ortopedavdelningen. En natt får hon hand om en 22-årig man som har genomgått en planerad handoperation. Det är inget dramatiskt, men han har ont och svårt att sova. Anita ger honom smärtstillande enligt det schema som läkaren ordinerat. Han får även en sömntablett vid tvåtiden. Klockan är kvart i fem när hon tittar till honom för sista gången. Då sover han lugnt. Klockan sju på morgonen slutar Anita sitt pass.

På eftermiddagen ringer bemanningsföretaget hon är anställd av. De säger att något har hänt på avdelningen där hon jobbar och att hon ska ta kontakt med avdelningssköterskan.

När Anita kommer till jobbet får hon veta att den 22-åriga mannen hittats död i sin säng halvåtta på morgonen.

Dödsfallet är totalt oväntat och kommer som en chock både för dem som arbetar där och för de anhöriga.

Anita har ett långt samtal med avdelningssköterskan och får redogöra i detalj för natten.

— Jag kände mig ändå väldigt säker redan från början på att jag inte hade gjort något fel. Än i dag kan jag säga att jag inte skulle ha gjort annorlunda. De doser han fick av smärtstillande var höga eftersom han hade ont, men inte på något sätt ovanliga.

Den unge mannen obduceras, men trots blodanalyser och en noggrann utredning hittas ingen orsak till det plötsliga dödsfallet. Det anmäls till Helsetilsynet, som är Norges motsvarighet till Socialstyrelsen, och utreds av polisen. Efter flera månaders utredningar blir slutsatsen att inga fel har begåtts och det finns ingen misstanke om brott.

Anita drar en lättnadens suck och lägger det hela bakom sig. I april 2010 har hon tröttnat på det ständiga resandet fram och tillbaka och börjar arbeta som kommunsjuksköterska hemma i Kalmar.

Det går nästan ett år. Men en dag i januari 2011 ringer Anitas telefon. Det är avdelningssköterskan på ortopedavdelningen i Bergen som berättar att den döde mannens anhöriga har dragit i gång en civilrättslig process där de stämmer Anita, avdelningssköterskan och sjukhuset på 360 000 norska kronor vardera.

—Det är klart att jag blev väldigt orolig först, men samtidigt försäkrade avdelningssköterskan att vi redan var friade i och med de utredningar som gjorts och om det ändå skulle bli ett skadestånd skulle sjukhuset betala det, berättar Anita.

Det blir en långdragen process. I två år pågår juridiska förhandlingar och försök till överenskommelser. Med jämna mellanrum får Anita rapporter om läget, men i mars 2013 ser det plötsligen allvarligt ut. De anhöriga har avslagit ett nytt förslag till förlikning och från sjukhusets sida säger man att Anita får ställa in sig på att komma till Norge för rättegång under sommaren.

— Jag fick den här jätteluntan med papper hem med posten, säger Anita och bläddrar bland obduktionsprotokoll och polisutredningar.

Det är ett omfattande utredningsmaterial och hon kände att det här skulle hon inte klara av att sätta sig in i helt på egen hand.

— Så jag vände mig till Vårdförbundet för att höra om jag skulle kunna få hjälp. Jag hade massor av frågor om allt från det ekonomiska till hur själva rättegången skulle gå till.

Det var förbundsombudsmannen Kenneth Sjöström i Kalmar som tog emot samtalet från Anita.

— Jag sa att jag var osäker på om vi kunde göra något. Vi rekommenderar dem som arbetar utomlands att vara med i det landets fackförbund för sjuksköterskor, säger han.

Eva Szutkowska, internationell sekreterare på Vårdförbundet, bekräftar att det är så. Om man räknar med att arbeta mer än ett par veckor i Norge eller något annat land bör man bli medlem i facket där. Vårdförbundet har inte någon rätt att gå in och hjälpa en drabbad medlem som inte arbetar i Sverige.

— Ska man arbeta i omgångar i både Sverige och Norge rekommenderar vi medlemskap i båda länderna, säger Eva Szutkowska.

Det är inte så ofta Vårdförbundet får ärenden som gäller medlemmar som råkat illa ut när de arbetar utomlands, berättar förbundsjuristen Jeanette Lindgren Dahlin.

— Vid enstaka tillfällen har vi tagit kontakt med våra systerorganisationer i Norge och Danmark och bett dem om hjälp. Sykepleierforbundet i Norge har i några få mindre komplicerade fall hjälpt medlemmar i Vårdförbundet, trots att de inte har skyldighet att göra det. Själva har vi en mycket begränsad möjlighet att göra något för medlemmar som behöver hjälp när de arbetar i ett annat land, säger hon.

I juli skulle Anita ha åkt till rätte­gången i Bergen, men i sista stund lyckades parterna komma till en förlikning och domstolsförhandlingarna ställdes in. Anita behövde därmed inte betala skadestånd.

— Det kändes jätteskönt att slippa åka dit. Jag visste ju hela tiden att jag inte hade gjort något fel, men det hade varit väldigt jobbigt att gå igenom en rättsprocess.

Med facit i hand tycker Anita att det skulle ha varit bra att veta att hon även borde ha varit med i det norska Sykepleierforbundet.

— Det är sällan något händer, som tur är, men om man får sådana här problem eller hamnar i tvist med sin arbetsgivare eller något annat så är det skönt att kunna få stöd.