KARIN NJUTER NÄR HENNES ARBETE KNYCKS

Hon har ett evighetsarbete — att genom utbildning förbättra hälsan i världen. Jobbet för who innebär många, långa resor och mycket av missad social samvaro. Men de små, små steg framåt som tas är tillräcklig lön för mödan, anser Karin Bergström.

På en workshop i Indien nyligen höll en man en presentation. Den hade i stort sett mitt förslag på struktur, men han hade gjort materialet till sitt. Det bottnade i honom, accepterades och alla fick sina aha-upplevelser. Det var läckert!«

Ofta är det så hon jobbar, Karin Bergström, sjuksköterska och barnmorska med ansvar att dokumentera och ta fram guidelines och utbildningsmaterial av teknisk och pedagogisk kvalitet till Världshälsoorganisationen who:s program för tuberkuloskontroll.

Det låter som ett »pappersvändar-jobb« och hon håller med, det är mycket papper. Arbetet handlar ju om att sprida kunnande till dem som behöver det.

– Jag är en stor förespråkare för utbildnings- och informationsmaterial och prioriterar att jobba i program vars arbete är inriktat på direkt stöd till medlemsländerna i nära samarbete med who:s region- och landkontor.

En tredjedel av Karins tid går åt till att besöka olika länder. Det ger henne möjligheter att nå ut med sina tankar och who:s rekommendationer, men också att få feedback.

Pressad på arbetets baksidor svarar Karin att hon inte är en person som fokuserar på nackdelar. Men det är svårt att ha ett ordnat privatliv och det kan vara tufft för familjen.

– Allt resande gör att jag missar mycket social samvaro och jag kan känna att min son Johan fick lära sig att ta hand om och klara mycket själv när han växte upp.

För att vara på plats i de olika länderna när arbetsveckan börjar reser hon ofta på helgerna. Tiden på flygplatser ser hon som parenteser, en tid mellan arbetet hemma och arbetet som väntar. Det är »personlig tid«.

– Man tänker bra på långflygningar då stjärnorna är nära. På en resa till Asien nyligen vaknade jag tidigt på morgonen med fullmånen rakt utanför flygplansfönstret. Det är lycka.

Karin Bergström påpekar att WHO:s övergripande mandat är att utöva ledarskap, ta fram normer för folkhälsoarbete och ge stöd till medlemsländerna. who har en rådgivande och ska föra en dialog med medlemsländerna så att de med ömsesidig respekt kan hjälpas åt att se på saker ur ett nytt perspektiv.

Hon tar en servett och ritar upp ett berg. »På varje nivå agerar du utifrån det synfält, den kunskap du har. För att göra något på ett annat eller nytt sätt måste du vidga ditt synfält, få ny kunskap. Klättrar du upp en bit på berget får du ett annat synfält och kan förändra ditt agerande«, säger hon och pekar. who ska hjälpa till med klättringen genom att förmedla och ge tillgång till kunskap.

– Ibland är stigen uppför brant, då får vi leta efter en ny, kanske gå ned en bit igen och börja om. Vi kanske läste kartan fel. Då vi når toppen ser vi ett annat, högre berg bakom.

Bergsklättring är hennes favoritmetafor för lärandeprocessen. Förlossning är en annan metafor hon använder; barnmorskan som hjälper mamman till nya erfarenheter. Tidigt i livet hade Karin siktet inställt på att resa till Afrika – det verkade vara det optimala för en som vill vårda och älskar djur. Till Afrika kom hon först som medföljande maka, och upplevde graviditet och småbarnsår i Zambia.

Tillbaka i Sverige fyra år senare gick hon barnmorskeutbildningen. Efter några år i yrket sökte hon till who samtidigt som hon kom in på vårdlärarutbildningen. Karin valde who. Först i Harare 1986 och vidare till högkvarteret i Genève som hon har förblivit trogen, förutom tjänstledigheten för att arbeta med Unicef och det bilaterala svenska hälsobiståndet i Vietnam under två år.

Ämnena har skiftat men hela tiden har hennes arbete handlat om utbildning. Sedan åtta år är det tuberkulos, som fortfarande är ett stort hälsoproblem i världen. 2006 dog omkring 1,7 miljoner människor av sjukdomen. Global tuberkuloskontroll är en del av fn:s åtta milleniemål och innebär att spridningen av hiv/aids, tuberkulos, malaria och andra sjukdomar ska hejdas till 2015.

– Milleniedeklarationen slår fast att global utveckling kräver en helhetssyn. Insatser för fattigdomsbekämpning, utbildning, hälsa, fred, säkerhet, miljö, mänskliga rättigheter och demokrati hör ihop. who:s samarbete med medlemsländerna om tuberkuloskontroll sker inom den ramen. En del av hindren för att nå målet är många länders svaga hälsosystem, bristen på vårdpersonal och på kompetens hos den personal som finns.

Karin säger att problemen är likartade överallt. Få länder i världen har en långsiktig plan för personalförsörjning och utbildning, men det får förstås större konsekvenser i länder där tillgången är låg från början.

– Varje kvalitetsökning, varje nytt program eller intervention på hälsocentralen innebär dessutom nya arbetsuppgifter som personalen ska utföra.

Viljan att hjälpa andra har alltid varit självklar för Karin. Hon drivs av att få vara med och förverkliga fn-visionen och ser det som ett privilegium. Visst känner hon sig maktlös ibland, och frustrerad över att inte kunna göra mer.

– Att se undernärda kvinnor och barn på hälsocentraler och veta att många inte lever inom en snar framtid är inte lätt. Om den politiska viljan fanns att ge alla tillgång till hälsovård hade många inte behövt dö. Man måste ha who:s långsiktiga mål Hälsa för alla i sikte hela tiden för att inte bli handlingsförlamad. Ser du att du inte kan göra något för just den här kvinnan och det här barnet så måste du tänka: Det ska inte behöva hända igen.

Utveckling tar tid. Det gäller också att ha sin egen målsättning klar, säger hon. Se vad som går och inte går, och att även se att de små stegen är viktiga för att det ska bli bättre i det långa loppet.

– Hur man hanterar svåra situationer är ju all vårdpersonals utmaning, liksom en ödmjukhet inför livet. Jag tror att jag är bra i det jobb jag gör, det passar min personlighet och mina värderingar. Det är väl därför jag har fortsatt. Jag tänker att jag spelar en liten, men trots allt meningsfull roll.

En av de svåraste upplevelserna hade hon på en hälsocentral dit hon åkte för att se hur vaccinationsprogrammet fungerade.

– Vi mötte en undernärd kvinna som ville ge oss sitt barn för att det skulle överleva. Rent faktiskt hade hon nog rätt men vi kunde inte ta emot hennes gåva. Det kändes länge efteråt.